Någon gång på medeltiden muras en flicka in i ett slotts väggar, levande. Hon har vägrat gifta sig, eller hon har gjort något annat som gått emot familjens vilja. Det är inte så noga egentligen. Det viktiga är att hon finns, att hon klädd i sin vita klänning silverglittrande hemsöker slottsbesökarnas natt. De kallar henne Celestine.
Berättaren i Olga Ravns debutroman ”Celestine” uppsöker spöket. Hon vill överlåta sin kropp till henne, överta hennes hemsökande. De tycks ha något gemensamt, även om berättaren har svårt att formulera det för sig själv, gör det liksom i förbigående.
Kanske skulle man kunna säga att allt i ”Celestine” berättas liksom i förbigående. Vare sig det är de djupaste sanningarna om berättaren, eller de billigaste ordvitsarna. Det blir som en alldeles egen teknik. Det är inte bara det överblommade språket som är poetiskt utan också sättet att berätta, genom att lägga skilda stycken intill varandra och låta meningen ske mellan snarare än inom dem.
Berättaren driver runt i staden en varm sommar i väntan på sin kontorsarbetande pojkvän Kim. Hon träffar på Celestine. Så får hon själv ett jobb, som lärare på en internatskola på landsbygden. Där kommer hon allt längre från Kim och människorna omkring henne, allt närmare Celestine och hennes värld.
Och i grunden tycks hon redan känna sig lika frigjord från de levandes värld som spöket. ”Spöken som skilsmässobarn; det slarviga förhållandet de har till andra människor, att de ser dem som genomresande, skuggor, dagens bismak.”
Olga Ravn debuterade 2012 med diktsamlingen ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne” (i svensk översättning av Jan-Henrik Swahn 2013). Det poetiska språket förenar dikterna och romanen, men även tematiken. Här finns en tydlig närhet till den litterära inriktning som kallas gurlesk, som undersöker det skeva i flick- och kvinnovarandet. Celestine förblir för alltid en flicka, medan Ravns berättare åldras in i kvinnokroppen.
Man skulle kunna beskriva det som ett slags gotik, men en som är rotad i vår samtid. Här finns visserligen slott och kvinnor i vita klänningar. Men de svällande liknelserna blandar naturens språk med vår vardags, talar om hjärtats fitness. Nachos får symbolisera Det eviga.
Det talas ibland om det danska poesiundret. Fast det undret ter sig alltmer som genreöverskridande. Bland de poetiska prosaister och prosaistiska poeter som tagit sig fram på senare år är Olga Ravn en av de största sensationerna, vid sidan av sådana som Josefine Klougart och Maja Lee Langvad.
Vi verkar hur som helst vara helt beroende av översättaren Johanne Lykke Holm för att få ta del av detta danska under i svensk språkdräkt. ”Celestine” är en kongenial text för henne som översättare, hon är totalt lyhörd för de små skiftningarna mellan sorg och humor.
Jag försöker komma underfund med vad det är som gör ”Celestine” så lysande. Men egentligen vill jag inte begripa det. Bara konstatera att den här boken är perfekt. Visserligen är den kort. Visserligen gör den omotiverade hopp i tid och rum. Visserligen handlar den inte om särskilt mycket alls, och ingenting man inte läst om förut: Ett förhållande som inte riktigt fungerar, en förälskelse som växlar föremål. Att vara någons barn. Ändå är den just perfekt.