Sekulariseringen på frammarsch

Västerlandets sekularisering utgör en månghundraårig process som mot slutet av 1900-talet tycktes närma sig det slutmål som många ansåg både önskvärt och ofrånkomligt: den institutionaliserade religionens död. Vetenskap och upplyst förnuft skulle utgå som självklara segrare i kampen om själarna. Men dödförklaringen visade sig vara förhastad.

I USA kvicknade gammal bibelfundamentalism till liv och inledde ett fälttåg på bred front mot huvudfienden: utvecklingsläran. Samtidigt pläderade emellertid ledande teologer för en friare, symbolisk tolkning av de bibliska berättelserna. Här hemma gick ärkebiskop K G Hammar i spetsen för en nyläsning av det kristna evangeliet som upprört många sinnen, inte minst bland prästerskapet. Genom invandrare och flyktingar har både islam och romersk katolicism vunnit utbredning i vårt land. Är det i själva verket så att sekulariseringen kommit av sig?
Det är frågor som dessa man kunde väntat sig svar på i en nyutkommen bok med titeln Ateismens fall. Den moderna religionskritikens kris. Men ingalunda. Aktuella verk som t ex Hammars nyss nämnda och den häftigt omdebatterade Illusionen om Gud av den engelska biologen Richard Dawkins lyser med sin frånvaro. Författaren, Peder Thalén, universitetslektor i religionsfilosofi vid högskolan i Gävle, koncentrerar sig på det som var ämnet redan för hans doktorsavhandling 1994, nämligen Ingemar Hedenius uppgörelse med den kristna traditionen. Årets publikation består till stor del av tio år gamla uppsatser och föredrag som ansluter sig till teman i doktorsavhandlingen.

Om man väl accepterar att Thaléns kritiska tänkande hänför sig till ett passerat diskussionsstadium finns det emellertid mycket att hämta hos honom. Dessutom skriver han väl.
Kärnan i hans analys av fallet Hedenius kan tillspetsat uttryckas så: Genom att bita sig fast i ett abstrakt filosofiskt gudsbegrepp missade Hedenius helt den Gud som flertalet kristna i praktiken ber och bekänner sig till. Med allt sitt retoriskt högexplosiva krut sköt han bom. Men ett stort antal företrädare för Svenska kyrkan gjorde sig enligt Thalén skyldiga till ett lika fatalt misstag då de trodde att den levande kristna tron var på allvar hotad av Hedenius. Båda parter högg i sten och följden blev å ena sidan att kyrkan och de teologiska fakulteterna tappade självförtroendet och snabbt marginaliserades och å den andra att fackfilosofernas fortsatta religionskritik reducerades till upprepning av nattståndna idéer utan aktuell relevans. Så långt är Thalén läsvärd och bekräftar misstanken att hela den famösa Hedeniusdebatten utgjorde en ganska provinsiellt svensk affär.
Med all sin klarsyn på en religiös tradition i dödsryckningar saknar Thalén inte hopp för framtiden. När det mer än tusenåriga filosofiska gudsbegreppet förlorat sin giltighet, "vad bär då individen?" I ett kapitel med den rubriken pekar Thalén på två element som han menar kan bli bärande: historien och språket. För humanistiska öron låter det för all del bra, men vad menas egentligen? Den knapphändiga skiss till lösning som Thalén erbjuder är alltför suddig och fragmentarisk för att låna sig till ett vettigt referat. Man vill hoppas att han kommer igen med klarare besked.

Sekulariseringen på frammarsch

Peder Thaléns bok om den religiösa traditionens dödsryckningar är allt för skissartad, och Staffan Bergsten önskar sig klarare besked.