Det är inte utan att tankarna går till Knutby och det rysliga som hände där när man läser Elisabeth Hjorths debutroman Hängivelsen. Likheterna är slående och Hjorth nämner också det skedda i sin roman. Man anar att det är en händelse som inspirerat henne till att skriva berättelsen.
Liksom i Knutby handlar Hängivelsen om en ung sökande flicka, Cecilia, som hamnar i klorna på en religiös sekt där hon blir utnyttjad. Till en början ytterst oskyldigt vid olika religiösa aktiviteter senare som oavlönad och livegen barnflicka. Slutligen också som älskarinna, en madrass åt sektens manliga ledare.
I berättelsens början möter dock läsaren Cecilia som en ung och ”oförstörd” kvinna som söker sin plats och mening. Hon har precis tagit studenten och är på väg, inte ut i livet som man kanske skulle tro utan till en bibelskola. Hennes förväntningar och glädje inför det kommande är stor, så också osäkerheten. Cecilia är vad man kallar en sökare, eller om man så också vill en trygghetstörstande och osäker flicka, vilse i tillvaron och i sitt känsloliv. I Hjorths gestaltning är Cecilia anmärkningsvärt avstängd och kontaktlös också inför sig själv, nästan radarstyrd av omgivning. Och det redan från berättelsens början.
Rent dramaturgiskt hade romanen tjänat på ett slags stegring i denna osäkerhet och nedbrytning allt eftersom sektens inflytande ökar. Men å andra sidan är det kanske just de svagaste och osäkraste som hamnar i sådana här dilemman. Och det oreserverat redan från start.
Cecilia finner till en början något slags trygghet i denna religiösa konformism. Nej, inte närhet, det kan man inte kalla det hon upplever, men en önskan om att tillhöra, vara del av infinner sig i mötet med den karismatiska predikanten Marie. Hon tycks vara svaret på Cecilias drömmar och böner.
Snart nog finner sig Cecilia uppslukad av sekten och allt mer avskärmad från omvärlden och sin far. Hon blir mer eller mindre bortgift med en man i sekten som hon inte älskar. Ett giftermål som visserligen ingen tvingar henne till, men som med allt annat i gruppen tycks vara underförstått och förväntat. Allt i guds namn. Så skiljer hon sig lika fort då sektens ledare begär henne, utnyttjar henne och slutligen också misshandlar henne fysiskt. Då, förbrukad och knäckt, har sekten inte längre någon användning för henne och hon avvisas.
Rätt tidigt i berättelsen introduceras psykologen eller någon sorts avprogrammerare som tar sig an Cecilia och likt en musa försöker locka berättelsen ur henne. Detta ytterst motvilligt och kontaktlöst. Rent psykologiskt skulle jag säga att det är trovärdigt men det skapar problem för berättelsen när inte heller jag som läsare lyckas tränga igenom hennes skal. Jag får aldrig den där riktiga förståelsen och medkänslan för Cecilia som person. Känner mig snarare utestängd, på samma sätt som jag tror att man känner sig utestängd från dessa grupper. Och då tycker jag ändå att jag personligen kan förstå berättelsen med en morfar som læstadianistisk predikant och efter att ha bevittnat hänförelsen vid åtskilliga tältmöten och gudstjänster. Det gör också att jag finner själva ämnet högintressant. Och komplext. Svårt att till fullo förstå. Dock tycker jag inte att Elisabeth Hjorth riktigt fångar mig med sin berättelse. Och det är jag den första att beklaga.