Segelsällskap med gediget förflutet

Seglingen är den ädlaste av idrotter. Dessutom med anor så långt tillbaka i tiden att ingen kan säga när man började. Den som åtminstone flugit, vet lite grand hur det känns att hålla i rorkult och skot när båten skjuter fart. Samma aerodynamiska krafter gör sig gällande. Men känslan att färdas i en segelbåt är mera påtaglig, mycket mäktigare och helt överlägsen.

Några som har stor erfarenhet av detta är medlemmarna i Upsala Segel Sällskap. De firar i år sällskapets 100-årsjubileum och har med anledning av denna begivenhet givit ut en minnesbok med titeln Seglare vid Fyris - 100 år med Upsala Segel Sällskap 1907-2007. Det är en praktfullt illustrerad volym med bilder från föreningens historia. Och med en text som skildrar alla åren sedan starten. Huvudförfattare är Ingemar Nilsson och Stig Jansson. Men boken går också längre tillbaka i tiden, till senare delen av 1800-talet, och berättar även om uppsaliensiskt båtsportliv långt före sällskapets tillkomst. På så sätt fyller den här boken samtidigt en lucka i Uppsalas lokala historia. Och då inte enbart vad gäller intresset för flytetyg som drivs med segel. Man skildrar även kommunikationerna till och från Uppsala i stort med ångbåtstrafik och järnväg, när denna tillkom 1866, och sedan bussar. Att åka ångbåt till Stockholm tog vid den här tiden sex timmar. Och för att göra beskrivningen komplett ägnas även spårvagnarna en del utrymme. När rälsen lades ut ner till landfästet vid Skarholmen, kunde man ta de vita vagnarna när man ville bege sig till hamnen först vid Flottsund och sedan vid Skarholmen.

Det var KSSS som började, Kungliga Svenska Segel Sällskapet, 1830. Det fick efterföljare vid Ekoln med i tur och ordning Segelsällskapet Ekoln och Segelsällskapet Uppsala. Bägge var sammanslutningar vars medlemmar ägnade sig åt segling som distraktion. Den verksamheten stod också på agendan för Uppsala Segel Sällskap från allra första stund. Man bedrev både kappsegling och eskadersegling. Att döma av bilderna från denna tid var dock samvaron i sittbrunnarna det inte minst viktiga liksom de middagar och supéer som texten förtäljer om. Så småningom, 1913, uppstod den alltjämt i högönsklig välmåga verksamma konkurrenten Ekolns segelklubb.

Parhästarna Nilsson och Jansson har åtskilligt att säga om föreningens verksamhet under dess första hälft. Protokoll från möten berättar om organisationsfrågor, hamnproblem, om vinteruppläggning, sjösättning, juniorverksamhet och inte minst om klubbholmen Säby Klint. Viktig för ekonomin var den årliga lottbåten som inbringade sköna slantar till de löpande utgifterna. Men den allra största rollen spelade givetvis de olika eldsjälarna som avlöste varandra, där bland andra Erik Säfwenberg, Lars Säflund, Sixtus Jansson, Sven "Sleven" Säfwenberg, bandyspelaren, och Edvin Söderberg, kallad "Klabbadoj", är exempel på de mest namnkunniga. Sixtus Jansson hade för övrigt många andra idrottsåtaganden på meritlistan, inom IF Thor, i kanotföreningen, i skidförbundet och Skid- och friluftsfrämjandet

Som sig bör får givetvis även segelbåtarna stort utrymme. Skärgårdskryssaren kommer tidigt i några medlemmars ägo. Sedan Mälar 30:an och Neptunkryssaren. Med den senare båttypen har USS varit exempellöst framgångsrikt genom åren på kappseglingsbanorna. Och då inte bara i hemmavattnen på Ekoln. Inom ungdomsverksamheten ersätts Måsungen relativt snart av Stjärnbåten. Och mitt under brinnande krig, 1941, blir det dags för Folkbåten att göra entré. Med den senare plastversionen av denna, IF-båten, har medlemmarna seglat hem åtskilliga SM-tecken. Internationellt mest känd är nog Finnjollen, ritad av föreningens egen Rickard Sarby och med vilken denne tog brons i OS i Helsingfors 1952. En sentida finnjollesegrare av hög klass var Europamästaren och olympiern Boris Jacobsson.

Men även många andra framgångsrika namn förekommer i de många resultatlistorna som presenteras från olika kappseglingar och regattor, som fått stor uppmärksamhet i den löpande texten. Och det är väl här man kan rikta en invändning mot bokens upplägg, när den emellanåt blivit lite för mycket av katalog, där protokoll och placeringslistor använts utan någon större bearbetning. Nog hade det gått att satsa lite mera på intervjuer med dem som varit med. Även med risken för att några så kallade skepparhistorier kunde ha slunkit med, hade ett sådant grepp onekligen gjort boken mera läsarvänlig. Även om det kan ha ett visst intresse att ta del av vilka seglare som deltog, åtminstone på 1950-talet, då den som själv varit med och kappseglat i stjärnbåt vid Saltsjöbaden och Dalarö mot dessa gossar, låt vara som gast, bara såg dem vid starten.

I slutet på detta decennium kommer dacronseglen och förändrar villkoren för kappsegling en hel del. Upsala Segel Sällskap begåvas allt eftersom med nya båttyper som OK-jollen, drakbåten och 505:an. Senare är det dags för laserjollen och 606:orna, en klass där man också är framgångsrik, och konstruktioner som Accent, Scampi och Fenix, förutom säkerheten själv, Per Brohälls Vega. Vintertid byggs båtar i lokaler inne i Uppsala och protokollen berättar oavbrutet om följetongen, vågbrytarna i hamnen på Skarholmens östsida som tillsammans med vakthållningen dygnet runt och en emellanåt vacklande ekonomi sätter sin prägel på verksamheten. Men där finns även gott om plats för fester och annan samvaro, såväl i det 1998 nybyggda klubbhuset som på klubbholmen vid Dalbyviken.

Till sällskapets mera uppmärksammade insatser hör den lyckosamma ungdomsverksamheten liksom de med flitigt deltagande från övriga Seglarsverige arrangerade, många kappseglingarna. Att författarna, så seglare de är, inte skiljer mellan att angöra och att anlöpa är kanske en viss film skuld till. Däremot bör varvet för båttypen Fidra ändras till det korrekta Fisksätra i en kommande upplaga. Likaså var nog tekniken med rullrev inte så utbredd 1910 som hävdas i en bildtext på sidan 37.
Det går dock inte att komma ifrån att det är en imponerande verksamhet som Ingemar Nilsson och Stig Jansson sammanfattar i den här boken. Att det allra mesta bygger på ideellt arbete är även det en prestation av den storslagna sorten. Viktigt att påpeka inte minst i en tid när sådana värden sitter trångt. Medan tankarna rör sig åt det hållet, kan man bläddra fram och åter och låta ögonen vila på de vackra båtarna som också de säger något om kynnet hos Upsala Segel Sällskaps medlemmar. Seglare är ett släkte för sig och må vara att kappsegling är spännande. Men någon skönare skapelse än skärgårdskryssaren har väl knappast någonsin skådats, vare sig på Ekoln eller de resterande sju haven.

Segelsällskap med gediget förflutet

Det är en imponerande verksamhet som Upsala Segelsällskap bedrivit under sina nu jämnt 100 år, skriver Bo-Ingvar Kollberg om den nyligen publicerade historiken.