Jämför man dem bara på ytan, Ak Welsapars jätteroman Kobra och den nyutkomna sagosamlingen Den underbara sångens hem, är det lätt gjort att ta dem för varandras motsatser. Kobra en 600-sidig tegelsten och Den underbara sångens hem en tunn och, ärligt talat, rätt så taffligt designad bilderbok (även om Måd Olsson-Wannefors illustrationer har en enkel Barnens bibel-charm). Men faktum är att de två böckerna har fler beröringspunkter än vad man vid en första anblick kan tro.
I Kobra, som är en svulstig allegori över det postsovjetiska Turkmenistans diktatoriska skräckvälde, använder sig Welsapar av en magisk realism som hämtat uppenbara influenser från den turkmenska sagotradition som författaren introducerar i Den underbara sångens hem. I såväl Welsapars egen som i den turkmenska sagans värld är djuren besjälade, magiska krafter ständigt i rörelse och i stort sett vad som helst möjligt.
Journalisten och författaren Welsapar kom till Sverige från Turkmenistan i början på 1990-talet. Han flydde från diktatorn Saparmurat Nijazovs regim, som lät bränna hans böcker på bål, och är numer bosatt i Enköping. Dock verkar Welsapar angelägen om att vårda och föra vidare det kulturarv han fått med sig från det forna hemlandet. I Den underbara sångens hem har Welsapar samlat, bearbetat och översatt ett antal turkmenska folksagor, plus skrivit ett par egna originalberättelser i genren.
Berättelserna är skrivna i en stil så att både barn och vuxna ska kunna ha glädje av dem. Varje saga har någon form av sedelärande funktion och mynnar alltid ut i en, här rent bokstavligt utskriven, sensmoral av typen: ”Godhet lönar sig alltid.” Eller: ”Där vinet går in går vettet ut.” Många av berättelserna innehåller också drag av maktkritik. Därför känns dessa sagor, med tanke på Turkmenistans moderna historia, förvånansvärt aktuella.
Vissa av sagorna blir dock, främst på grund av deras sensmoraliska och allegoriska karaktär, som litteratur betraktat rätt så platta. Budskapet, sensmoralen, blir viktigare än gestaltningen. Men här finns också några riktiga guldkorn. Berättelsen om den svarta och vita ormen är en smärtsam påminnelse om lyckans nyckfulla vändningar, om hur ”gott och ont går hand i hand”. Bäst är dock den avslutande sagan om de tre dygderna. En både mångtydig och märklig saga om maktens fåfänglighet.
Och själva initiativet, att introducera den turkmenska sagotraditionen i vårt annars så västerländskt dominerade litteraturutbud, är givetvis mycket lovvärt.