När den tyske filosofen och sociologen Theodor W. Adorno med en berömd sats hävdar att det är barbariskt att skriva dikt efter Auschwitz, så handlar det mindre om det specifika koncentrationslägrets unicitet än en skepsis inför litteraturens förmåga att fiktionalisera stora trauman i allmänhet. Man kan, som litteraturvetaren Carin Franzén visat i essän Den kritiska litteraturen, mer exakt urskilja tre huvudinvändningar hos Adorno.
För det första har litteraturen en terapeutisk funktion som i värsta fall kan täcka för såren och ge det samhälle som förorsakat dem kulturell sanktion. För det andra kan estetiseringen av lidandet framkalla en oacceptabel njutning, ett slags katharsis, hos läsaren. Och för det tredje finns det risk för att det meningslösa genom den konstnärliga formen framstår som meningsfullt, rent av nödvändigt.
I W. G. Sebalds (1944-2001) essä Luftkrig och litteratur, som nu för första gången finns tillgänglig på svenska, nämns aldrig Adorno, vilket är märkligt eftersom de båda landsmännen delvis brottas med samma frågor. Sebalds täta text behandlar den litterära tystnad som följde på de allierades urskillningslösa bombande av tyska städer i andra världskrigets slutskede – och den litteraturens möjlighet att vittna, klargöra och bevara som därmed gick förlorad.
Sebalds dom mot de författare som han menar ingått en tyst överenskommelse om att inte beskriva traumat – med ett ödelagt land och över en halv miljon ruttnande lik bland spillrorna – och det moraliskt och materiellt ruinerade tillstånd som följde, är hård. Men ännu hårdare, ja fullkomligt skoningslös, är domen mot de få stackare som faktiskt försökte ge lidandet och ruinerna litterär gestalt.
Med undantag för Heinrich Böll och hans Der Engel Schwieg så underkänner Sebald hela efterkrigsgenerationen av tyska författare. De hade skygglappar, menar han. Värst av allt var dock det estetiska skönskrivande med mytiska övertoner som vissa ägnade sig åt. Han skräder inte orden: ”Att av ruinerna efter en utplånad värld åstadkomma estetiska eller pseudoestetiska effekter är [...] ett förfarande varmed litteraturen avhänder sig sitt berättigande.”
Sebalds förkastelsedom ekar av Adorno: Genom att göra ”skön” konst av luftangreppens konsekvenser så täcker efterkrigsförfattarna själv för de sår de visar fram. Han menar rent av att de så kallade ”inre emigranternas” fikonspråkliga nonsens av symbol, myt och andlighet, genom vilken massdöden hamnar i det försonande ljuset av ett organiskt kretsloppstänkande, var identiskt med den fascistiska tankevärldens koder.
Det är en välsignelse att Luftkrig och litteratur äntligen finns i svensk översättning – en mycket fin sådan dessutom, signerad Ulrika Wallenström. Förutom att Sebalds tankar om litteraturens etiska, existentiella och dokumentära ansvar är intressanta i största allmänhet så ger de också en värdefull nyckel till det djupt originella författarskap som nu finns representerat i den 1100 sidor uppfordrande monstervolymen Dikt, prosa, essä.
En sådan nyckel kan behövas. Första gången man oförberedd möter Sebalds text känner man sig lätt rådlös. En ytterst nykter och saklig ton – besläktad med Jorge Luis Borges i hans fiktiva essäer – kontrasterar mot de koncentrerade men gåtfullt riktningslösa skildringarna där dokumentärt och fiktivt, självbiografiskt och historiskt flyter in i vartannat lika omärkligt och oupphörligt som meningarna och scenskiftena.
Sebalds ”prosaverk” – som han själv valde att kalla sina böcker för att markera avstånd till romanbegreppets beska bismak av intrig och traditionell psykologi – kan ge intryck av en författare i suverän frihet. Men med Luftkrig och litteratur i färskt minne hamnar den i annan dager. Hans val av stil, språk och form låter sig då förstås som lika oundvikligt som hans tvångsmässiga cirkulerande kring 1900-talets smärtpunkter, av vilka Förintelsen utmärker sig.
Liksom han aldrig direkt utan endast indirekt skildrar lidandets avgrunder, uppenbart rädd för att trilla ned i dem och själv bli en del av traumaindustrin, så skyr han också den rena fiktionen, den förment avrundade formen, det språkligt allt för vackra och uttrycksfulla – allt det som riskerar att täcka för såren. Nej, Sebalds skrivande är inte någon frifräsande äventyrsresa in i oupptäckt litteraturland, det är en balansgång över avgrunder.
Så märkligt högtravande och moralistisk den hållningen framstår i vår tid, då det litterära verket reducerats till en snygg punkt i cv:t. Och ett sådant makalöst författarskap den resulterat i.