Konsten att vara otrogen på Facebook är en märklig titel på en roman. Det låter mer som en handbok. Men Gunilla Bergensten avskräcker mer än uppmuntrar.
Huvudpersonen Tove jobbar inom reklambranschen. Hon har flyttat till Varberg med sin man Fredrik. De är barnlösa men har länge försökt att få barn. Relationen känns inte riktigt bra. Hon och hennes reklambyråkompisar hänger på facebook och kommenterar varandras statusar. Så händer det. Hon får kontakt med en gammal vän från universitetstiden, Christian. Han beskrivs ganska snabbt som en som har haft Tove vid sidan om andra. Med hennes vetskap. Ändå pirrar det i hennes mage när de träffas. Men läsaren tycker Tove är bra korkad som vill träffa självupptagna Christian igen.
Det är ingen vidare roman. Men visst finns det ett plus. Den sätter tre kvinnor i centrum. Men det är ett centrum som mest liknar ett livsstilsmagasin med sina glättiga beskrivningar av karaktärerna och deras syn på sin omgivning. Visst, Toves inre kamp är arbetsam men romanen fastnar i hennes velande fram och tillbaka. Man saknar utveckling. Det hela känns konstruerat och schablonartat – som om man på ett sammanträde bestämt att skriva en bok med ett säljande koncept. Använd en del framgångsrika människor, några delar mitt-i-livet, lätt-trött-på-familjen, jag-vill-något-nytt, och så förstås en hel massa Facebook. Det säljer! Men allvarligt talat, om inte backlashen för Facebook har börjat ännu så har den gjort det nu.
Visserligen är det här Gunilla Bergenstens skönlitterära debut. Hon har givit ut fackböcker tidigare. Kanske skulle hon i stället skriva en bok om hur man undviker att gå på minor på Facebook. Det blir den viktigaste kontentan. Jo, en sak till – beskrivningen att man väldigt lätt tar upp ett gammalt sätt att umgås i mötet med en bekant från förr är en bra iakttagelse. Hade huvudpersonen Tove haft den erfarenheten hade det inte varit nödvändigt att skriva den här berättelsen. Det hade varit det enklaste.