I Genom natten är självmördaren inte någon huvudperson utan berättarjagets tonåriga son. Det gör dock inte saken mindre deprimerande. I tillbakablickar på huvudpersonen Karls familjeliv med frun Eva och barnen Steine och Ole-Jakob kommer det fram att allt är hans fel. Inte som i att han bara klandrar sig själv för att han inte tog sig tid att se varningssignalerna och inte brydde sig tillräckligt om sin son, utan som i att allt som ledde fram till självmordet går att härleda från hans handlingar.
Det var han som lät äktenskapet förfalla. Det var han som förälskade sig i en annan kvinna. Det var han som lämnade familjen, för att sedan ångra sig och komma tillbaka. Det var han som drev Ole-Jakob till att hälla i sig en flaska sprit och med vilje styra över på fel körbana för att krocka med en långtradare.
Frun Eva tolkar det på samma vis och anklagar honom på alla sätt hon kan. Både i uttalade och outtalade förebråelser. Till slut blir det omöjligt för Karl att vara kvar. Han ger sig ut på resa för att leta efter ett hus i Slovakien där den som går in får möta sin största skräck. Eller som det också kallas: "Platsen där allt hopp blir till skit".
En av Stig Sætterbakken största styrkor som författare var att med en förödande skicklighet och genom skruvade detaljer föra berättelsen vidare och skapa obekväma stämningar. Ibland är det detaljerna som är märkliga, ibland får vardagliga ting en sjuk aura genom en skev beskrivning. Genom natten är inget undantag och i den är Sætterbakken mer exakt i sina beskrivningar än kanske någon gång tidigare.
Han visar också prov på sitt mästerskap när det gäller att servera drastiska detaljer som ger en chockeffekt. Utan förvarning dyker råa beskrivningar av våldsdåd eller otäcka drömmar från barndomen upp och slår hål på sidor av tryggt melankoliskt lugn som läsaren invaggats i. Det är inte helt olikt tekniker av författare som Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis, men hos Sætterbakken är partierna oftast mer suggestiva och eleganta.
En märklig sak med Sætterbakkens böcker är att de paradoxalt nog inger hopp. Allt blir till sist så hopplöst och så dränkt i mörker att historierna hamnar i en nollpunkt där personerna inte längre har något att förlora och därför allt att vinna. Som översättaren Niklas Darke skriver i efterordet ger hans böcker många läsare tröst, en tröst som tragiskt nog inte räckte åt honom själv. I Genom natten gestaltas nollpunkten av det slovenska huset där allt hopp förvandlas till intet. Både symboliskt och rent bokstavligt blir bokens sista kapitel en storslagen och värdig avslutning på ett betydande författarskap som alltid låg nära gränsen till vad som går att göra med litterär text.