När den tidigare The Latin Kings-rapparen Dogge Doggelito började medverka i Elgigantens reklamfilmer 2005 förändrades mediebilden av honom radikalt. Från kompromisslös förortskille till en sellout som gör allt för pengar. Krönikörer i de svenska dagstidningarna spydde galla över Dogges cykelbyxor och fåniga ”cykel på köpet”-replik och undrade om han skulle äta hundbajs om han fick betalt.
I Kim Veerabuthroo Nordbergs biografi ” Ibland vill man bara försvinna” kommer en annan bild fram. Elgigantenreklamen var inte alls spiken i kistan för Dogge Doggelitos karriär utan det som fick honom på rätt spår igen. Genom att ställa upp på den och en rad andra mindre kreddiga tv-jobb slapp han äntligen ur bojan som bilden av honom som hård förortskille skapat och som knappt gett honom någonting i form av inkomster. Nu kunde han vara sig själv och göra det han tyckte var roligt istället för det som andra tyckte att han skulle göra.
Att skriva om förortsrappare från ett medelklassperspektiv är ofta problematiskt, vilket debatten efter Ken Rings biografi ”Livet” är ett tydligt exempel på. Enligt DN-recensenten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är boken resultatet av cyniska bokförlags profithunger genom att de utnyttjat en rappare som är oförmögen att själv ha koll på hur berättelserna om hur han misshandlar sin systers älskare och mordhotar rapparen Petter får honom att framstå. Medförfattaren Klas Ekman har brustit i sitt ansvar, enligt Ringskog Ferrada-Noli.
Själv går jag snarare på Fredrik Strages linje, som i en krönika skriver att han är mer rädd för att medierna tidigare skönmålat rapparen än tvärtom. Ken Ring har varit en omskriven artist i femton år och har antagligen klart bättre koll på mediedramaturgin än de flesta medelklassjournalister. Om han vill berätta ärligt om sitt liv måste han få göra det och i slutändan känns den obehagliga sanningen som ett bättre alternativ än en berättelse som filtrerats genom anständighetsfilter för att passa in i en lagom farlig mediebild.
”Livet” är en bok man inte kan göra annat än att sluka. Historien om en grabb som blir hemlös i Stockholm efter att hans mamma dött i cancer när han är 14 år. En rappare som får ett enormt genombrott men vars karriär dalar intakt med popularitetsdalen för svensk hiphop. En artist som försörjer sig på att langa kokain när musiken inte ger tillräckliga inkomster. Om hur han jobbar sig tillbaka till toppen igen.
En intressant detalj är att skivbolaget inte alls tvingade bort honom efter skandalen på Vattenfestivalen, som många i efterhand fått för sig. De släppte ett album till av honom och sedan valde han själv att lämna dem. Ett bra exempel på varför artisternas egna berättelser behövs.
Kim Veerabuthroo Nordbergs biografi om Dogge Doggelito är en biografi om och inte av rapparen, men det känns att den är skriven mycket på huvudpersonens villkor. Samtidigt är filtret påslaget. Särskilt när det kommer till de omfattande sexuella äventyren har han berättat mer i intervjuer genom åren och åren av knarkande och brott behandlas ganska flyktigt.
Starkast är berättelsen om när Dogges fru Leonida Simba dör i cancer och som helhet ger ”Ibland vill man bara försvinna” en långt mer komplex bild av Albyrapparen än vad som framkommit genom alla år han figurerat i medierna, med både positiva och negativa sidor.
Även Ison Glasgow, känd som ena halvan i hiphopduon Ison & Fille, radioprogramledare och jurymedlem i X Factor, berättar mer än tidigare i sin ”När jag inte hade nåt” som är skriven med Uppsalafödde journalisten Emil Arvidson. Här ligger fokus på de första åren han levde som hemlös tillsammans med sin mamma. Som hiphopintresserad känns alla sidor om hur de kämpar för att få ihop småpengar till mat och hitta någonstans att sova för många och sidorna om hans senare musikkarriär för få.
Men hemlöshetsdelen är å andra sidan det som gör ”När jag inte hade nåt” till en annorlunda artistbiografi och den som kan läsa delen om när de får sin första lägenhet utan att få tårar i ögonen är knappast mänsklig.
Musikbiografier som är skrivna utan att huvudpersonen själv medverkar kan tillföra något genom att ta upp saker som artisten vill dölja medan biografier där den det handlar om berättar själv kan ge berättelser som ingen annan känner till. Båda har sin uppgift. Och när det kommer till dokumentärböcker måste den ofiltrerade sanningen vara idealet.