Sånger till tröst trots allt
Självhat och utanförskap är centrala teman i Anna Jörgensdotters i dag utgivna diktsamling, skriver Catrin Ormestad.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är förvisso ett skört och mycket "Anna Jörgensdotterskt" berättarjag som möter läsaren i de 54 dikterna. Precis som i hennes romaner är självhat, osäkerhet och utanförskap centrala teman, men i den nya diktsamlingen kan man också ana en ny trygghet, och en ny mognad. Dikternas berättarjag är tillräckligt ung för att såren från uppväxtåren ännu skall vara oläkta men tillräckligt gammal för att nu vara försiktigt medveten om sitt eget värde, och stolt över sitt utanförskap. Hon är visserligen sårbar, men också upprorisk, viljestark och modig.
Detta är en ung kvinna som redan hunnit en bit ut i livet, som har ett hus och en trädgård med löv som måste krattas och en man som älskar henne, och som lärt sig inse värdet av de erfarenheter hon samlat på sig, men som också tvingats inse att livet kanske inte blev vad hon hoppats. "Det här var inte vad jag tänkte mig när jag längtade efter att bli vuxen", konstaterar hon.
Det här är som Rhodos 1988
när min rika morfar hade vunnit en semesterresa för hela släkten
och jag fann mig själv indragen på svenskflaggade syltor
där gemenskapen uppstod bara för att vi alla var turister.
Den isande insikten om att detta är livet - en ständig tävlan och en krystad samvaro med människor som man egentligen inte har något gemensamt med - är dikternas dovt bultande smärtpunkt. Var det verkligen värt det, tycks berättarjaget fråga sig, helvetet i tonåren, ångesten och smärtan hon tillfogade sig själv - för detta?
Drömmen om flykten är följaktligen ett genomgående tema, även om berättarjaget också har tillräckligt mycket klokhet och självkännedom för att inse att den kanske bara är en illusion. Vad vet du om att segla, om styrbord, babord, sjökort, och om mörkret därute? frågar hon sig i bokens kanske mest självutlämnande rader.
Skulle du inte bara bli rädd
och vända
Skulle det inte kännas värre då
än innan
du tänkte:
Tänk att få segla iväg
Sång från hjärtats bakgård är en mycket fin liten bok som inte bara är en angelägenhet för unga kvinnor. Det som Anna Jörgensdotter har att säga om livet angår alla och den som inte berörs av boken är, som Stefan Sundström kanske skulle ha uttryckt det, en lycklig jävel, eftersom det betyder att de aldrig varit på hjärtats bakgård, en kall, ensam och otillgänglig plats där det är svårt att finnas till - men kanske lite lättare ändå, om man har Anna Jörgensdotters dikter i bakfickan. Det viskande, räddhågande tonfallet till trots går det nämligen att finna tröst i Sång från hjärtats bakgård. Boken handlar ytterst om att våga älska och låta sig älskas. Att tro att man är värd det. Att till och med våga älska sig själv. Åtminstone inte göra sig själv så illa hela tiden. Att ha mod att säga att det kanske är er det är fel på, inte mig.
En anda av försiktig optimism smyger sig dessutom in i boken när ensamheten skingras på det mest definitiva sättet, genom moderskapet. Möjligheten om ett nytt liv tar bokstavligen form när berättarjaget blir gravid:
Det här är något nytt
som inte ens den största skräcken
ska kunna förstöra
Det är med en suck av lättnad som man konstaterar att diktsamlingen faktiskt mynnar ut i hopp, allting annat hade varit nästan outhärdligt. Och möjligheten att det kanske inte alls är en graviditet som skildras, att barnet i berättarjagets mage i själva verket är hennes eget mobbade, osäkra alter ego som hon bär som en klump under sitt hjärta, är alltför obehaglig för att man skall orka ta till sig.
Anna Jörgensdotter: Sång från hjärtats bakgård (Etc förlag)