Sånger från tunnelbanan

Sonetten tycks uppleva lite av en renässans just nu. I höstas gav Magnus William-Olsson ut Ingersonetterna, en samling sonetter tillägnade poetens alzheimersjuka mor. Även Eva Ströms hyllade nyöversättningar av Shakespeares klassiska sonetter har skänkt den bundna fjortonradiga versformen nytt intresse. Varför samtida svenska poeter väljer att stöpa sina dikter i en sådan bestämd form är dock inte alldeles självklart. Möjligtvis har det att göra med den slitna paradoxen om att det är i den strängaste formbundenheten som den största konstnärliga friheten föds. Den kanske helt enkelt stämmer.

Malte Perssons nya diktsamling, ett antal sonetter från Stockholms tunnelbana, bekräftar den där motsägelsefulla regeln. Visserligen finns här några exempel där dikterna inte riktigt vill finna sig i den strama strukturen, haltar och snarare känns tjudrade i sin form. Men för det mesta sjunger det ovanligt fritt om Perssons sonetter. Dikterna känns inte heller på något sätt omoderna, förmodligen tack vare den samtida kontext Persson väljer att sätta in sina sonetter i. På många sätt gjuts här nytt liv i den gamla diktformen. Samtidigt är dikterna fulla av lån från litteraturhistorien. Persson samplar citat, travesterar Dante och blandar åldrigt antika figurer som Hermes, Pythian och Pan med dataspråk och tangentbordets kortkommandon. Underjorden är en plats där ”Gud bloggar världen”.

Tunnelbanan och underjorden är en tacksam och användbar metafor och Persson drar ut den i sin fulla längd, ser vilka betydelser som uppstår, leker med dem. Här blir tunnelbanan samhällets underjordiska baksida. Det blir också en bild av pendlarens själlösa ”vardagshades” i en ”solipsistisk mobb”. Persson betraktar sina medresenärer med en skarp blick. Mest rörande blir det dock när han vänder den blicken inåt och ger uttryck för den ensamhet som väl aldrig blir så påtaglig som i en flödande folkmassa. En folkmassa som i Perssons ofta rätt så dystra dikter tycks genomströmmade av Lethes flod. Ty främst blir tunnelbanan en bild av förgängelsen, tiden som obarmhärtigt går och glömmer. Vi försöker tröstlöst, med meningslösa tidsfördriv (iphones, mp3:or och pocketböcker), att hålla ledan och skräcken borta. Men tåget rusar likväl fram mot den oundvikliga slutstationen. Tillslut ska vi alla slukas av glömskans flod.