Samtiden på spåren

Ett bra bokomslag säger ofta mer än man kan ana om en boks innehåll och grundläggande budskap. PC Jersilds nya roman, med den också mycket konsumentupplysande titeln Edens bakgård, upptas nästan helt av första textsidan i själva berättelsen, helt oförändrad och utan grafisk eller annan utsmyckning. Det är ett originellt grepp, helt i samklang med bokens karaktär: det här är en allvarlig och föga insmickrande uppgörelse med viktiga tendenser i vår tid, och författarens yrkesmässiga fantasi hålls i sträng kontroll av hans intellektuella analys av samhällsfenomen och idéer.

Jersild har alltid haft en dragning åt den utpräglade idéromanen, och den här gången är både måltavlorna och berättelsens grundkonstruktion extra tydliga. Jagpersonen är en socialt urspårad f d trolleriartist, som råkar erbjudas ett enbart med naturaförmåner avlönat jobb som vaktmästare och alltiallo i en aningen ljusskygg firma i rekryterings- och dataspelsbranscherna. Jersild uppbådar en inte oäven kännedom om dagens stockholmska näringsliv och relationerna mellan olika samhällssegment för att göra den i grunden rätt osannolika fiktionen någorlunda trovärdig. De realistiska detaljerna blir dock aldrig huvudsaken, de utgör snarare ett understöd för Jersilds samtidssatir mot olika slags dekadens: ohämmad penninghunger, sensationalismen bland kommersiella media och deras publik, flåsjargongen hos marknadsförare såväl som nymornade frälsningsrörelser. Jersild fångar rätt väl en rad modefenomen men tycks också ha djupare insikt än de flesta i drivkrafterna bakom dem. Som debattinlägg är "Edens bakgård" därför intressant men inte riktigt dräpande.

Jag- och huvudpersonen Roland Rajamäki klarar mot alla odds att leva nykter och hederlig under ett par år då även firman där han hjälper till genomgår diverse förvandlingar. Från lekar med virtuella verkligheter och traditionella bemanningsinsatser åt andra företag tangerar man bland annat sexindustrin och småningom - då grundaren med rötter i ultravänstern efterträds av sin änka med mäklar- och nyandlighetsbakgrund - också de hejigare och mest egocentriska religiösa strömningarna. Romanen tilldrar sig i ett obestämbart nu med vissa inslag av tekniska framtidsvisioner. Den pendlar mellan science fiction-ton och vanlig samhällsanalytisk roman. Det är lättläst och engagerande men som människoskildring trots allt lite blodfattigt. Personerna framstår ofta som författarens egna språkrör - t ex den förut nersupne och kriminelle Roland som blir allt piggare och ansvarsfullare - eller som schabloner av vd-älskarinnan, den unga utlandssvenskan etc.
Om Jersild alltså inte är helt lyckosam som konstruktör av ett fängslande persongalleri så är han ändå en del väsentliga samhällsproblem på spåren. "Upplevelseindustrins" frammarsch i alla dess former är ju i grunden en följd av att de grundläggande behoven - mat, husrum, vardagsprylar och social trygghet - kan tillgodoses med en allt mindre andel av våra samlade resurser; resten av tiden och pengarna går då till "kultur och nöjen", resor och rekreation, alla slags upplevelser. De etiska problemen inom denna sektor är helt andra än inom vad som kallas den primära och sekundära samhällssektorn där man producerar varor av förvisso olika rent teknisk kvalitet men knappast så väsensskilda som skräpsåpor och seriös konst. Jersild vill få oss att se och begrunda bondfångeriet bakom t ex bokens kvasireligiöse "mentor" som - i likhet med Godot eller Gud - aldrig dyker upp, eller somligas rollförvandlingar från ultramarxister till ultrakommersiella marknadsförare.

Författarens strävan att vara tydlig framgår också av rubrikerna till de tre huvudavsnitten: Verksamheten, Lönsamheten, Belöningen. Den förstärks också, närmast symboliskt, av att en del av handlingen tilldrar sig nere bland kulvertarna, avloppsrören och råttorna under Stockholms city, som om författaren ville inskärpa att de tekniska landvinningarnas Eden också har en dystrare baksida. Jersild är givetvis moralist, vilket inte är något fel. Om han kan peka ut någon positiv motbild till sin dystopi så skulle det vara huvudpersonens slutliga förvandling till anspråkslös evenemangsartist. På vägen har han försett oss med diverse avskräckande bilder ur såväl den fina övre världen som den mer öppet brutala undre.

En rent språklig detalj som kan irritera är att Jersild, i ett försök att härma ledigt talspråk, oftast byter ut "att" mot "och" i uttryck som "jag valde och hoppa av". I dagligt tal uttalas både att och som ett kort å; det bidrar knappast till ökad klarhet om man för den skull slopar den faktiska distinktionen mellan de båda viktiga småorden. Dessutom strör Jersild in ett omotiverat litet "nej" i upptakten till flera olika personers repliker. Det rimmar inte heller med hans i övrigt chosefria och rättframma prosa.
Men som sagt, tankarna kring den mer eller mindre bristfälliga skötseln av vårt anförtrodda Eden är huvudsaken för Jersild, och som rationalist och humanist är han lika pålitlig som vanligt.

Samtiden på spåren

PC Jersilds nya roman är ett intressant debattinlägg, men mindre engagerande i sin människoskildring, anser Tore Winqvist.