Sällsynt lyhörd för det mänskliga

Linda Boström Knausgårds nya bok, som är en prosaberättelse, börjar med att ett barn föds ur sin fars huvud. Det är dramatiskt. Framför allt ger det författaren en möjlighet att börja mitt i. En märklig omständighet gör att huvudpersonen som får namnet Anna blir utkastad i verkligheten, utlämnad åt andra människors goda vilja. Det är tydligt och realistiskt, även om vägen dit är drömsk och mytisk.

Jag vet inte hur många läsare som känner igen Athenas födelse ur Zeus huvud. Men ärligt talat förstår jag inte varför förlaget krånglar till det med referenser till den antika mytologin. Den inramningen riskerar att bli ett påhängt krimskrams. Helioskatastrofen är en mycket stark text, som borde ha fått en annan titel och en annan baksidestext, utan referens till grekisk mytologi.

Den värld Boström Knausgård målar upp är mörk och kall. Människorna här tänker mest på sig själva. Att hjälpa någon annan, som de försöker med, blir bara ett sätt för dem att själva må bra – eller kanske döva sin egen smärta eller vilsekommenhet. I detta har författaren en ren och klar tonträff.

Vem är egentligen huvudpersonen Anna? Efter födelsen ur sin fars huvud springer hon ute, naken. Hon omhändertas och placeras i fosterhem. Hennes far, som har svår schizofreni, hamnar på ”sjukhus”. Frågan om hennes ursprung kvarstår – och den blir aktuell igen när hon i andra delen av boken går in i ett mörker, symboliskt sett.

Frågan om Annas tillhörighet känns berättigad. Och då är det den psykologiska tillhörigheten som är den intressanta frågan. Kanske den grekiska mytologin, trots allt, kan få vara en symbol för det ursprung vi inte har någon förklaring till.
Utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att Anna lämnas ensam ett stycke in i boken: ”Ljudet av dörren. Jag var ensam. Jag var ensammare än jag någonsin varit och jag föll. Föll genom kroppen dit där tystnaden fanns.”

Den som en gång befunnit sig i en älskades närhet som tycks lida och som inte säger något vet hur outhärdligt det är. När man befinner sig i en grupp av människor kring denna person, ser man sin egen tafatthet. Det kan vara svårt att göra något åt den.

Genom Anna strömmar drömmar och symboler som hon har fullt upp med att försöka förstå. På henne projicerar gruppen sin egen rotlöshet. De vill hjälpa henne till rätta, leda henne hem, utan att de vet var hem ligger. Ekvationen är helt enkelt omöjlig. Här blir, utifrån sett, den goda viljan ett klibbigt och äckligt påhäng. Jag tror att de flesta känner igen det.

Faktum är att jag sällan läst en text som är så lyhörd för det mänskliga. Jag vet att det låter fult i ett litterärt sammanhang, men Linda Boström Knausgårds bok skulle kunna användas som en vägledning för anhöriga till människor med svår psykisk sjukdom – utan att bli en förklarande manual. Nej, här finns inga baktankar. Är det något Helioskatastrofen först och främst är så är det ett klockrent stycke litteratur, en svidande stark miniatyr som bär ett stort tungt svart mörker.