Peter Magnelius lever till det yttre ett gott liv. Pensionerad dramatiker utan förpliktelser, med gott om pengar och framgångar bakom sig. Nu är det sommar och han ska tillbringa några veckor i familjens hus i Skåne, som han efter den åldriga moderns flytt har för sig själv. Redan från början står det dock klart att något i det förflutna gör det omöjligt för Peter att fungera här. Han fjärmar sig från människor och tänker tillbaka på sitt liv medan veckorna går. Per Landin, född 1956, är fil.dr. i tyska, översättare och debattör, och mest känd för sina kulturhistoriska essäer.
När han nu romandebuterar finns språket kvar, men förstås inte längre en självklar stomme av fakta. Kanske är det i grunden denna insikt som får Landin att överkompensera, att förklara för mycket? Det går inte mer än några meningar förrän det understryks hur dåligt Peter fungerar och att detta har ett skäl. Att förklaringen finns i hans barndom slås också genast fast. Pappan var visserligen snäll men ofta borta, till skillnad från den manipulativa, skuldbeläggande ”modern”. Livet handlade om att upprätthålla en fasad av framgång, och barnen formades till att bli falska och missunnsamma. Att Peter med en sådan bakgrund har svårt att känna glädje är begripligt, liksom att han kallar kvinnor ”iskalla”. Det märkliga är bara att han själv, medelålders, efter ett liv som dramatiker och dessutom åratal av terapi helt tycks sakna verktyg för att analysera sig själv. Han vankar runt, ledsen i huset, vilsen på gården, aggressiv på golfbanan, texten omkring honom är docerande och mångordig, men själv är han oartikulerat maktlös, ett verktyg för poänger.
Resultatet blir att läsaren skrivs på näsan i en motsats till all gestaltnings grundregel ”show, don’t tell”. Lägg därtill en skönlitterär variant av de ”skumma tystnader” av halvkvävda värderingar vilka Stig Larsson observerat i Landins texter. Även det svåraste hastas förbi i en märklig kombination av dröm och axelryckning, som om boken likt sin huvudperson saknar språk för att berätta om smärtan och raseriet den bär på. Det är synd, för här finns intressant material.
I skildringen av klass, relationer och sorg över ett Sverige som försvunnit skymtar likheter med så skilda samtida som Cecilia von Krusenstjerna, Ulf Lundell och Louise Boije af Gennäs. Peters relation till naturen, den enda plats där han kan andas och där språket lyfter, tangerar större frågor som vad försvunnen respekt för traktens bönder och kontakt med årstider gör med samhället. Landin har av allt att döma sin stora uppgörelsebok framför sig.