Saklig och underfundig 1900-talshistoria

Fåglar som rör sig fritt i olika väderstreck och som inte känner till begreppet gränser. Som flyttar mellan sina olika boplatser oavsett vilka länder de passerar. Den tyske författaren Marcel Beyer har onekligen hittat ett för många syften användbart ämnesområde, när han låter den samtidigt med utgivningen i hemlandet också till svenska översatta romanen Kaltenburg utspelas inom ornitologins domäner. Boken är en berättelse om Tyskland från nazitiden till 90-talets återförening efter murens fall. Samtidigt handlar den om människor som upplevt två diktaturer och dess människoföraktande ideal, krigsårens vedervärdigheter men också om förhållningssätt som uppstår i samhällen grundade på skrämsel. Den Kaltenburg som givit romanen dess namn är en forskare med fåglar och smådjur som specialitet. Det är sitt förflutna han försöker hantera genom att ha så lite som möjligt med människorna att göra. I stället låter han djuren inta deras plats. Något liknande gäller även för berättarjaget, som blir Kaltenburgs elev under uppväxten i DDR. Även den blivande konstnären Martin och dennes vän Knut, som gör filmer med djur, inrättar sig i en tillvaro som flyttar uppmärksamheten mer eller mindre från människornas värld.

Marcel Beyer har skrivit en tillbakablickande skildring som med små medel, ofta antydningar, återger några av de viktigaste händelserna först i Hitlertyskland och sedan i Tyska Demokratiska Republiken fram till våra dagar. Nattliga arresteringar, godståg som färdas österut, hemlighetsfulla sysslor på ett sjukhus för "svagsinta", berättade som i förbigående, blir betydelsemättade markörer för det som efter Tredje rikets fall visade sig vara Förintelsen. Beyers lågmäldhet ger en uppfattning om med vilken rädsla företeelserna omnämndes medan de pågick. I DDR, efter krigsslutet, såg övervakningen lite annorlunda ut med angivare och rapportörer. Eller med samhälleliga sanktioner mot den som avvek från eller trotsade partilinjen. Den som på egen hand lämnade landet kunde heller inte återvända. Det är under dessa senare villkor Kaltenburg och hans elev Hermann Funk utvecklar sin vetenskap och bygger upp ett zoologiskt institut i Loschwitz, en villaförort till Dresden. Här upplåter Kaltenburg sin tjänstebostad till alla de fåglar han studerar. Denna excentriska tillvaro upptar en stor del av bokens handling med en uppsjö av detaljkunskaper om de olika arternas liv och vanor. Särskilt nära professorns hjärta står kajorna med vilka han utvecklar en tät kontakt. Men åtskilligt uppehåller sig även vid de olika ornitologiska specialiteterna där inte minst uppstoppandet av fåglar får stort utrymme.

Marcel Beyer är själv numera bosatt i Dresden, dit han flyttade i mitten på 90-talet. Det är också till Dresden en av de allra mäktigaste episoderna är förlagd, den som skildrar bombnatten den 13 februari 1945 då staden lades i grus och aska och uppemot 40 000 människor på flykt västerut undan Röda armén omkom. För just bokens fiktive berättare spelar den händelsen en helt avgörande roll. Det var då han förlorade sina bägge föräldrar. Och efter bombangreppen fick han uppleva hur eldstormen medförde att fåglarna föll sönderbrända från himlen. Men också att de förrymda aporna från stadens zoo som tagit sin tillflykt till en av de stora parkerna, där hjälpte till vid hopsamlandet av alla döda. Sant eller inte. Händelsen är en av de mest laddade omskrivningarna för den hårfina gränsen mellan djur och människor i romanens gestaltning av olika sätt att närma sig och bemästra det förflutna.

Till den diskussionen hör även uppgifterna om Kaltenburgs medlemskap en gång i nazistpartiet. En av kollegerna vid hans institut visar sig också ha tillhört SS. I de resonemangen lyfter Beyer fram något som inte var unikt för DDR, när tjänstemän under den tidigare regimen återfick sina förutvarande arbetsuppgifter. Att porträttet av Kaltenburg har lånat en hel del drag från Konrad Lorentz är inte svårt att se. En annan förebild är den under ett flyguppdrag i öst nedskjutne Joseph Beuys, som har flera överensstämmelser med romanens konstnär Martin. Eftersom Marcel Beyer skrivit en bok som även handlar om minnets sätt att fungera, är det knappast oväntat att han öppet hyllar sin namne och läromästare härvidlag Marcel Proust. Ytterligare ett berättarspår har att göra med en naturvetenskapsmans sätt att hantera verkligheten. "Att leva är att iaktta" anges som Kaltenburgs viktigaste livsprincip. Det är dock aldrig sig själv han observerar utan uteslutande sådant som har med djurens livsbetingelser och omvärld att göra. Där finns ingen plats för några ideologiska lockrop från regimen i DDR. Men inte heller för upplevelserna från naziåren, fronttjänstgöringen eller krigsfångenskapen i Sovjetunionen. Och det är mera instinkten än några öppet redovisade politiska betänkligheter som styr Kaltenburg, ursprungligen österrikare, i hans beslut att återvända till Wien när Ulbrichtmuren byggs 1961. Samma slags instinkt som får fåglarna att fly när de känner rädsla, enligt Kaltenburg själv i ett av hans efterlämnade arbeten. Det är en märklig bok, förnämligt översatt av Ulla Ekblad-Forsgren, som Marcel Beyer skrivit. Poetisk, saklig och underfundigt resonerande på en och samma gång.

Saklig och underfundig 1900-talshistoria

Vårt södra grannlands historia under förra seklet är temat för Marcel Beyers poetiska, sakliga och underfundigt berättade roman Kaltenburg, skriver Bo-Ingvar Kollberg.