”Berättelsen om Thomas Quick handlar därför i grunden om vad vårt behov av kärlek kan göra med oss”. Så skriver Dan Josefson i sista kapitlet i Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick.
Josefsons slutsats kan framstå som överraskande, förenklad samt aningen banal, men för den som läst boken är det lätt att se hans förklaring som rimlig. Åtminstone om ”kärlek” förtydligas som behov av bekräftelse och längtan efter gemenskap.
De flesta känner till den spektakulära historien, hur Thomas Quick blev Sveriges förste seriemördare, efter att ha erkänt sammanlagt 39 mord. Han dömdes för åtta av dem, för att senare, som Sture Bergwall, ta tillbaka sina erkännanden som falska. Resultatet av den resningsprocess som följt är att det aldrig funnits någon seriemördare.
Att denna tragiska och bisarra rättsskandal skulle bero på en enda psykoanalytiker, Margit Norell, verkar förstås tämligen befängt. Innan jag börjar läsa tänker jag också att det lät som ännu en svart-vit lösning, en skuldfördelningens pendelrörelse från Den Onde Mannen till Den Manipulativa Kvinnan.
Men det Josefsson berättar är långt mer komplext och nyanserat än så. En av de mest alarmröda trådarna är den ovetenskapliga amatörism som präglar behandlingen av Quick. Det är kvacksalvare som varit i farten, terapeuter (några för övrigt fortfarande verksamma) med stötande oförmåga att hålla isär det professionella och det privata.
Norell må ha haft titeln psykoanalytiker, men hon, liksom hennes adepter och epigoner, bryter genomgående mot vedertagen vårdetik och psykoterapeutiskt regelverk. Terapeuterna blir nära umgängesvänner med sina patienter, terapeutkompisarna berättar ohämmat för sina patientkompisar vad andra patienter har sagt, under terapitimmarna. Till det som borde väcka särskilt uppseende är att Josefssons bok klargör att den terapeut och författare som var medialt drivande gällande skuldfrågan i fallet Catrin da Costa och de styckmordsanklagade läkarna, också tillhörde Norells inre krets. Den krets vars ”metod” gick ut på att ungefär all psykiskt sjukdom kan förklaras med bortträngda minnen av sexuella övergrepp.
Kretsen såg sig som radikal och nyskapande, samtidigt som den ”Sätermodell” som de arbetat med paradoxalt nog byggde på tung medicinering, överdoser av beroendeframkallande droger accepterades som en förutsättning för framgångsrik behandling.
Och Thomas Quick tog tacksamt emot det som bjöds. Han hade sedan tonåren varit entusiastisk missbrukare av allt han kunnat komma över. Det var också under inflytande från diverser droger han begick de våldshandlingar där han är bevisat skyldig, bland annat övergrepp mot minderåriga.
På Säter fungerade drogerna som valuta, obegränsad tillgång i utbyte mot nya minnen och erkännanden. Han fick också rollen som stjärnpatient, närmast en jämbördig i terapeuternas besjälade gemenskap.
Att de vidriga, detaljerade erkännanden han gör aldrig kan bekräftas, dåden inte bevisas hejdar inte rättsprocessen. Varför satte så många sin tilltro till ovetenskapliga terapier och teorier? Hur kunde åtta morddomar bygga på enbart erkännanden? Vilken betydelse fick det att den vid rättegångarna tongivande minnesexperten även han varit Norells patient och en sårbart hängiven beundrare av hennes förmågor?
De knappast enkla svaren går att utläsa av de intervjuer som Josefson gör, både med de fortfarande frälsta och med dem som lyckats frigöra sig från det sektliknande sammanhang som alltså kom att skapa ett slags rättsystemets eget Knutbydrama, med en hel uppsättning av farligt lydiga barnflickor.
Som läsare kan man givetvis inte avgöra om allt Josefson skriver är ”sant” i varje detalj, men innehållet är ofrånkomligt faktaspäckat, belagt med dokument och ett unikt intervjumaterial som en officiell ”haverikommission” inte skulle ha haft en chans att få fram.
Sture Bergwall sitter fortfarande på Säter, men hans öde framstår trots allt som mindre eländigt än andra patienters, de som också vårdats enligt Norell-modellen, men som aldrig kommer att nå den stjärnstatus som inte bara gjorde Quick till seriemördare, utan också tillräckligt medialt intressant för att möjliggöra både resningsprocess och böcker som Dan Josefsons. Den är ett imponerande journalistiskt arbete och en i flera avseenden riktigt kuslig berättelse, om hur de bästa avsikter att förändra världen till det bättre, lindra psykiskt lidande och lösa mordfall kunde resultera i en vårdideologisk och juridisk härdsmälta.