Femfingerrabatt var ett vedertaget begrepp i Tyska demokratiska republiken. Vid den årliga bokmässan i Leipzig var det benämningen på hur man i Östtyskland kringgick censuren och försåg sig med böcker som kommit ut i väst. Det hela förutsatte en specialsydd ytterrock med många innerfickor. Efter besöket inne på mässan tömdes fickorna i ett av effektförvaringens plåtskåp på järnvägsstationen intill. Så gick man in igen. Stasi grep några, men långt ifrån alla. När de västtyska förlagen återvände hem efter mässans slut var deras packning försumbar. Femfingerrabatten är en av de många företeelser i den kommunistiska arbetar- och bondestaden som omnämns i Uwe Tellkamps roman Tornet, som nu kommit på svenska. Den tilldelades Tyska bokpriset 2008. Om den hade varit möjlig att knycka, ifall DDR hade bestått, är mera tveksamt. Romanen är en bjässe på 970 sidor. Att läsa den på originalspråket tar sin tid. Författaren använder sig ofta av sachsisk dialekt och en del av orden har dessutom sorbiskt ursprung. Översättaren Aimée Delblanc har gjort ett beundransvärt hästjobb för att följa Tellkamp, när denne växlar tonart, ändrar tempo eller byter spår.
Tornet är en berättelse om DDR:s sista sju år fram till murens fall 1989. Den utspelas i Dresden och är en rundmålning av det östtyska samhället. Med allt från diktaturens ingående övervakning av människorna och en överallt utbredd misstänksamhet till nomenklaturans många privilegier och övriga medborgares olika försök att hitta en dräglig tillvaro.
Uwe Tellkamp använder de flesta av romanformens alla stilgrepp och betraktar skeendet ur skiftande synvinklar. Det har blivit en detaljrik och konkret tidskrönika, både en diagnos och en satir över en utopi och en samhällsdröm, som till slut förlorade så gott som allt folkligt stöd. Delvis är den en nyckelroman. Man har jämfört boken med Thomas Manns Buddenbrooks. Tornet är på samma sätt en berättelse om flera generationer med återblickar på de kommunismens pionjärer som flydde till Moskva under naziåren. Tyngdpunkten ligger dock på livet i Dresden och en grupp djupt kulturintresserade människor, som lever nära varandra och bekänner sig till ideal som gör att de framstår som en motståndsficka mitt i den totalitära samhällsordningen. Musiken är den främsta tillflykten.
Den som får mest utrymme är studenten Christian som är mera frispråkig i ord och handling än vad som är hälsosamt. Men även dennes far, läkaren Richard och en av systemet drabbad morbror, förlagsredaktören Meno, med en naturvetenskaplig bakgrund, hör till de tongivande.
Den politiska skuggan från Sovjetunionen och sneglandet på väst är återkommande inslag. Ledarbytena i öster markerar tidens gång. Den som kan konsten att ljuga har goda framtidsutsikter. Den som ansöker om utresetillstånd får däremot räkna med oavlåtliga trakasserier. Så synliggörs en stat med misär och brist i de flesta avseenden, med censur, åsiktsförtryck och byråkrati som inte står Kafka efter. Mest påtaglig är den under hand tilltagande oron i samhället. Uwe Tellkamp återger med säkert handlag detta omfångsrika dramatiska skeende. Allra mest imponerar hans förmåga att fånga livspulsen i ett totalitärt samhälle.