När jag läser Birgitta Holms stora biografi över författaren och nära vännen Rut Hillarp, Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni, gör jag det så här: först med en drastiskt eskalerande, och därefter sakta dalande, bedrövelse. Den klingar aldrig av helt, och eftersmaken är en obegriplig och obekväm blandning av besvikelse, beklämdhet och inspiration. Den är fadd. Men här finns också en viss tacksamhet; hur ilsken jag än är på Holm för att hon brutalt raserar hela min romantiserade bild av Hillarps liv och författarskap, är jag ändå någonstans glad att hon gör det. För hur många idealiseringar av destruktivitet behöver den här världen egentligen?
Rut Hillarp (1914-2003) kan sägas tillhöra våra största modernister, både som lyriker och prosaist, även om hennes plats i litteraturhistorieskrivningen ofta blivit en icke-plats eller en fotnot under rubriken ”kvinnolitteratur”. ”Kvinnorna försvann ur det officiella porträttgalleriet, och det litterära fyrtiotalet kom istället att gå till historien som en ansvarstyngd bjudning på en exklusiv herrklubb”, som litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman skriver i sin avhandling om Hillarp, Kärlekens ödeland från 1998.
Med boken om Hillarp är alltså Birgitta Holm sin vana att undersöka och lyfta fram betydelsefulla kvinnliga författarskap, trogen. (Holm har skrivit om Victoria Benedictsson, om Selma Lagerlöf och om Fredrika Bremer, och hon har skrivit en av de bästa författarbiografier jag läst: Sara – i liv och text (1998), om Sara Lidman.) Och som komplement till en snedvriden (litteratur)historieskrivning är hennes biografi om Hillarp absolut omistlig. Dessutom är det som om Holm för varje bok hon skriver tar ett steg längre bort från akademisk prosa, och närmare en fri stilistik som bara är behaglig att läsa.
Men. Jag måste säga men. Jag blir ju faktiskt beklämd av att läsa det här, det är den dominerande känslan även om den stundtals och alltmer blandas upp med mer positiva intryck. Porträttet av Rut Hillarp är extremt närgånget. Här är den godtyckliga, men användbara, gränsdragningen mellan personligt och privat upphävd på ett sätt som gör att åtminstone jag biter mig i läppen en och två gånger. Inte för att Hillarp hade ett minst sagt utsvävande sexliv – det är dessutom hennes egen önskan att gå till eftervärlden som just ”poet och erotiskt geni”. Det kanske inte ens är för de mycket privata detaljernas skull (slidkatarrer, samlagsställningar, den gången när Rut Hillarp inlagd på sjukhus för äggstocksinflammation skriver i sin dagbok: ”Predikan igår. Jag tänkte att det torde vara en av de få gånger jag har tillfälle att masturbera under en gudstjänst, så jag gjorde det”), även om också de faktiskt besvärar mig. Snarare handlar det om hur gränsen mellan litteratur och liv suddas ut.
Det är inte Birgitta Holms fel. Det fanns inte någon vidare gräns mellan Rut Hillarps eget liv och de böcker hon skrev, så något annat sätt att skriva hennes biografi finns inte. Det är bara detta: Jag vill inte veta.
Vårterminen 2002 skriver jag en hemtenta i litteraturvetenskap om Rut Hillarps roman Sindhia från 1954, där jag bland annat testar tanken om romanens starka underkastelsetema är förenligt med feministiska tankegångar. Jag kommer fram till att den är det, eftersom Sindhia i romanen med samma namn aktivt väljer, skapar och iscensätter sin egen underkastelse i förhållande till mannen Reger.
Hon är alltså ett starkt subjekt även om hon spelar en passiv, svag roll. De två genuslektorer som examinerar tentan säger bra och hurra, och tycker att jag ”visar övertygande komplexiteten i Hillarps roman”. Nu, efter att ha läst Birgitta Holms bok, känner jag mig lurad. Det som är en spännande lek med (köns)roller i Hillarps roman, ett språkligt och litterärt experiment, är i den verklighet som föregår den bara en väldigt självutplånande och utdragen kärlekshistoria.
Birgitta Holm har valt att dela in sin biografi i två större kapitel, ett var till de män som satte starkast avtryck i Rut Hillarps liv; Mihail Livada och Sivar Arnér (I fallet Sindhia rör det sig om förhållandet till Arnér). I en bok som tar avstamp i Hillarps erotiska liv är det en rimlig indelning, men den förstärker bilden av henne som en kvinna helt i händerna på sitt begär till män som inte besvarar hennes kärlek. De tycker för all del om att ligga med henne, och ställer ofta upp på att spela den sadistiska roll hon tilldelar dem, men hur drivande och styrande Rut Hillarp än är i deras relationer, är det ändå alltid hon som sitter kvar och gråter när det inte blir som hon hoppats. Jag hårddrar, men det är så det framstår: Hennes liv är en lång romantisering av myten om det fria och passionerade, men alltjämt lidande, konstnärslivet. ”En passionshistoria”, skriver Holm någon gång och det är inte utan att utgivningen av Hillarp-biografin och författarens dagbok ligger rätt i tiden.
Det senaste numret av tidskriften 10-tal till exempel, har just tema ”Passion”.
”Man blir ju galen av passionen, självutplånande”, skriver Hillarp i sin dagbok en måndag 1986, och fortsätter: ”Även samboende med en älskad man skulle ha varit automatisk självutplåning. Är det detta som jag har värjt mej mot? Eller vissheten att närhet är passionens död?”
Samtidigt som Birgitta Holm ger ut sin biografi har hon också sammanställt ett urval av Rut Hillarps dagbok, och märkligt nog är läsningen av dagboken lättare. Kanske är det för att här är Hillarps egen röst så tydlig, det är hon som är textens självklara auktoritet. Och det är en välbehövlig tröst med ett material som till så stor del kretsar kring hennes vilja till underkastelse. Verkligheten överträffar dikten, och det med råge.
Det är befriande med Rut Hillarp att hon så konsekvent gör precis som hon vill, men hur inspirerande är destruktivitet i längden?
Min bild av Rut Hillarps författarskap går i kras under läsningen av Birgitta Holms biografi. Om det är Holm eller Rut Hillarp själv som ställer sig mellan mig och de här böckerna jag tyckt så mycket om (Blodförmörkelse (1951) och Sindhia framför allt), låter jag vara osagt. Boken ger en rättvis bild av den sammanblandning av liv och litteratur som var verklighet för Rut Hillarp. Där är Birgitta Holm lojal mot sin vän, och det ska hon vara.
Men för oss läsare hade det nog trots allt varit bättre att få leva kvar i tron att litteratur i första hand är litteratur.