Det skulle ha blivit en roman om Indien. Om det nu inte var en Amerikabok hon skulle skriva i stället. Även journalistiken ville ha ett ord med i laget. I sin för ett decennium sedan utgivna minnesbok Jag Valde Mitt Liv berättade Uppsalaförfattaren Sigrid Kahle om sin barndom, uppväxt, skolgång och inledningen på det liv tillsammans med den diplomaten John Kahle, som förde de bägge makarna först till Pakistan och sedan till Irak. Och om tiden efteråt, i den dåvarande tyska huvudstaden Bonn, fram till uppehållet vid Harvard.
Nu kommer fortsättningen med Att vilja sitt öde – trots allt. Som i den förra volymen har det både blivit ett stycke memoar och samtidigt en öppen och förtroendefull skildring av det dagliga livet i fest och vardag. Om det fortsatta livet i det västtyska utrikesdepartementets tjänst. Med vistelser i Indien, i Washington, hemma i München, i London och i Sudan. På nytt ställs läsaren inför frågan vad det egentligen är för bok Sigrid Kahle har åstadkommit. Att kalla den för självbiografi ligger nära till hands. Men där finns så mycket mera. Visst handlar den om alla möten, mottagningar, de ofta knappast avundsvärda uppgifterna som diplomathustru med många representationsplikter, resor i och utanför tjänsten, om flyttar och ständiga uppbrott.
Det kanske allra mest övergripande temat är dock författarrollen. Sigrid Kahles oavlåtliga kamp för ett eget mentalt rum, där hon kunde få vara för sig själv och skriva. Hennes ofta sårbara självbild och vacklande tro på sin egen förmåga, att ge sig det skönlitterära skapandet i våld. Det är inte minst den konflikten som svarar för spänningen i den här boken och tillhandahåller dramaturgin. Frågan går att framställa i ett genusperspektiv och det gör författaren också. Men ännu mera allmängiltig blir den, om den tolkas i sociala termer. Sigrid Kahle är heller inte främmande för ett sådant betraktelsesätt. Man tänker sig gärna, att den förmågan hör ihop med all den empati och tro på den enskildes förmåga, som går igen i snart sagt alla hennes möten med andra människor under skeendets gång.
Och det stannar inte vid det. Till allt annat är den här boken också ett debattinlägg om förspilld eller missbrukad kvinnokraft. Emellanåt befinner den sig inom familjedramats domäner och får då romantycke. Dessutom innehåller den åtskilligt av självuppgörelse i resonemangen om en människas rätt att själv få bestämma över sitt liv. Man tänker sig gärna att Sigrid Kahle är utrustad med en sokratisk daimon av ovanlig styrka, en inre röst som vägleder henne. Även när hon misslyckas att uppfylla det hon helst vill. Emellanåt är det svårt att se självbiografin som annat än en partsinlaga. Men med vilken kraft, vilket mod, vilken ärlighet och konsekvens hon ändå går till rätta med sig själv och sitt liv! Även om vägen till de här böckerna var slingrig och krånglig var det ändå hit hon var ämnad att komma. Självbiografi, javisst. Men vilken litteratur, och vilka mänskliga avtryck med långtidsverkan den pågående bokserien lämnar!
Som när det gällde den första boken, varvas interiörer från diplomatlivet med personliga utvikningar och essäistiska avsnitt om värdlandets historia, sedvänjor, politik och egenheter. Sigrid Kahle är den mest stimulerande guide man kan tänka sig för den som vill vidga sitt vetande om de här länderna. Där befinner hon sig i en uppsaliensisk bildningstradition när den är som allra bäst. Det är den borne journalistens blick som vägleder henne att få mycket sagt på litet utrymme. Med tanke på bokens omfång blir det till slut en hel del. När andra människor är på tal, och det är de för de mesta, är det tveklöst en porträttmålare i ord som varit i farten. En särställning intar härvidlag pappa HS Nyberg med lärdomen, fromheten, närheten och värmen i högsätet.
Barnen Marie-Louise och Fredrik får mycket utrymme den här gången. En mera kärleksfull återgivning av två puberterande ungdomar är svårt att tänka sig. När det gäller maken John hymlas inte med äktenskapets kriser och perioder av lågvatten, eller när den tunna is på vilken de vistas knakar. Men Sigrid skonar heller inte sig själv i de avsnitten. Flera nära vänner återges i emellanåt lite tvetydiga ordalag. Klart är att Olof Lagercrantz betytt åtskilligt för kulturpersonligheten Sigrid Kahle, som öppet tillstår svårigheterna att leva åtskild från det svenska kulturlivet. Där finns utdrag ur brev och dagböcker, naturimpressioner och hänvisningar till periodens mest laddade politiska händelser. Med en hög närvarofaktor. Men också motstridiga känslor och inslag av både bitterhet och leda, som gör boken orkestrerad med känslor från bredast möjliga register.
Det är också lätt att se, att Sigrid Kahle genom sin ofta oegennyttiga personlighet mer än en gång sätter krokben för sig själv i livskampen. Ändå får man oavlåtligt intrycket, att hon för allt i världen inte skulle vilja vara utan sitt onekligen ovanliga och många gånger trotsiga livsöde. Fattas bara annat, när det handlar om en människa så otålig, rastlös och nyfiken, hemmastadd närapå överallt. Och försedd med en sådan talang och överdådig kapacitet att dela med sig av allt hon har varit med om och upplevt!