Så kan religioner mötas

Mikael Stenmark är professor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet med en rad böcker bakom sig om sådana ämnen som vetenskap och religion, miljöetik och religiös mångfald. Hans senaste bok tillhör den senare kategorin och titeln lyder Religioner i konflikt: Relationen mellan kristen och muslimsk tro. Här försöker han tackla problematiken med ett mångreligiöst samhälle med fokus på kristna och muslimer i Sverige. Boken tar alltså inte upp internationell terrorism och civilisationernas kamp även om titeln skulle kunna tolkas på så vis.  

De frågeställningar som Stenmark undersöker är hur man ska förhålla sig till den religiöst andre. Hur ska en kristen tänka om innehållet i en muslims tro och hur ska en muslim se på en kristens tro? Hur väljer man en världsbild i en globaliserad värld där vi konfronteras med ett spektrum av tros- och värdesystem? Det är det centrala problemet i ett mångreligiöst samhälle. Samexistens mellan religioner är också en ödesfråga för vår samtid.

Stenmark listar sex alternativa förhållningssätt till andras religion men de kan egentligen kokas ner till fyra: 1) att överge sin egen religion eller konverteringsalternativet 2) att hålla fast vid sin religion som den enda rätta, det vill säga det exklusivistiska alternativet 3) att hålla fast vid sin egen religion därför att den är mer rätt än andras, det inklusivistiska alternativet 4) att avvakta med att ta ställning eller det agnostiska alternativet. Vad de fyra alternativen bottnar i är frågan vad som utmärker en sann religion.

Religionen fyller en meningsskapande funktion genom att besvara existentiella frågor och ge en känsla av autenticitet i livet. Frälsning är det begrepp som uppfyller dessa villkor och därför är föreställningen om frälsning så central i det religiösa tänkandet. Formeln för alla religioner är: ”Våra liv behöver omvandlas.” Stenmark skiljer mellan frälsning som mål och frälsning som medel. I kristna termer gemenskap med Gud och tron på Jesus Kristus. Om en religion anses vara sann eller rätt, har just med dess syn på frälsning och motsvarande världsbild och värdegrund att göra. Idéer om frälsning, sanning och etik är därför det som styr förhållningssätet till den religiöst andre.

Religioner i konflikt lider av den vanliga akademiska sjukan: kategoriseringssjukan. Ibland är det svårt att hänga med i det snåriga och väldigt träiga resonemanget. Stenmark verkar tro att valet av förhållningssätt till den religiöst andre enbart styrs av rationella överväganden. Det är jag inte så säker på. Religion bygger på känslor och idéer laddade med starka känslor. Därför är det snarare känslomässiga motiv som styr synen på andra troende. Människors beteende är sällan rationellt.

Hur ser då det ideala mötet med den religiöst andre ut? Lite snopet blir Stenmarks slutsats att vi måste ha en öppen attityd till den andres tro och vara villiga att lära oss av den andre. Vad han kallar en ”öppen inklusivism”. Men är inte det en självklarhet i ett mångreligiöst samhälle? Därmed är vi tillbaka på ruta ett.