När en film kallas ”baserad på verkliga händelser” bör man se upp. Verkligheten är komplicerad och kräver ofta ett vidare perspektiv än filmens. I många filmer förminskas till exempel Sovjetunionens roll i slutskedet av Andra världskriget. Det framstår ofta som de västallierades avgjorde med D-dagen.
I antologin Hitler für alle – Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen är texterna om film mycket läsvärda. Här behandlas till exempel filmen Undergången (2005). Artikelförfattaren refererar den kritik filmen fick i svensk och tysk press. Man frågar sig till exempel vad som händer när Hitler skildras med mänskliga drag. Innebär det alltför mänskliga ansiktet en avdemonisering som bagatelliserar det verkliga historiska skedet? Någon recensent tycker att Filmen skildrar en isolerad dårhusepisod i nationalsocialistens sammanbrott och därmed är den inte historisk riktig.
Ett annat bidrag tar upp hur lärare och elever förstår och reflekterar kring Förintelsen i historieundervisningen. Meningen med den undervisningen är att man vill förhindra nya utbrott av antisemitism. En källkritisk diskussion utifrån film och andra populärkulturella produkter, som eleverna ofta redan konsumerat, är då ett framgångsrikt sätt att undervisa menar artikelförfattaren.
Det är överlag bra texter i antologin men jag saknar en diskussion om grundläggande begrepp. Det förefaller till exempel som att vi, när vi talar om Hitlers förföljelser, går med på nazisternas definition av ras när vi använder ordet judar. Man får inte glömma bort att raslagarna skilde ut människor som varit tyskar sedan flera generationer, från andra tyskar. Detta grundläggande övergrepp på identitet utreds allt för sällan.
Efter andra världskriget nervärderades det tyska. Skurken i populärkulturen var ofta nazist eller tysk, här gjordes ingen åtskillnad. Nuförtiden är det andra människogrupper som får skurkrollen. Det skiftet är något som boken Hitler für alle knappt berör. I antologin är det som behandlas ”det nazianstuckna tyskstereotypa” som en av författarna uttrycket det. Bara en författare går längre och analyserar vad som ligger bakom den tyska stereotypen i en mycket välskriven text.
Människor klumpas ihop och det generaliseras om dem, populärkulturen visar ofta vägen och spär på. Man gör människor till symboler för något ont och farligt. I Sverige hänger bilden av det tyska delvis ihop med ett döljande av den svenska rollen i Andra världskriget. Det var först i början av 90-talet när den svenska neutraliteten under kriget började utredas som pressen på tyskarna lättades. Men fortfarande vet få svenskar att UD krävde att nazisterna skulle ge judar särskilda pass så att de lättare kunde avvisas vid inresa till Sverige. Inte heller vet många att kvoterna för exportering av järnmalm till Tyskland överskreds. Det svenska järnet förlängde antagligen kriget.
Trots att det snart är 70 år sedan Hitler dog omnämns han fortfarande dagligen i press. I en undersökning under drygt ett år nämndes Angela Merkel endast hälften så många gånger skriver en av författarna i antologin. Hitler für alle är på det hela taget en läsvärd bok, med texter av skiftande kvalitet i ett ämne som det är viktigt att det förs en allvarlig och kunskapsbaserad idédebatt kring.