Bo Gustavsson formulerar en radikal utgångspunkt för sin essäbok ”Den långa dagen” – den avslutande delen i en trilogi vars två tidigare delar heter ”Det stora okända” och ”Det nya nuet”.
Vi befinner oss i en verklighetskris, skriver han, och ringar in den med formuleringar som: ”Meningssystemen har kollapsat”; ”Världen är spöklik och fragment av mening hemsöker jaget.”
Krisen är tätt förbunden med rörelser i vår tid: miljöförstöring, krig, terrorism, rasism. Med en typisk formulering kan det heta: ”Verkligheten är inte längre verklig utan en kollektiv hallucination som förstärks av flyktingströmmarna genom Europa.”
Gustavsson skriver fram ett slags visionärt krismedvetande, som delvis är ganska svårt att få grepp om. Det är lätt att resa invändningar mot en stundtals abstrakt beskrivning på ett språk som ofta är svårtillgängligt.
Framför allt i det första partiet av boken, där själva utgångspunkten formuleras.
De följande essäerna som blir en form av svar till de inledande premisserna – Gustavsson söker ”ett språk som både skapar och upprätthåller världen” – är mer lättillgängliga.
Med risk för att göra våld på författarens intentioner läser jag dem ganska fristående från inledningens problemställning. De är också ganska vagt relaterade till vad Gustavsson skriver i bokens början.
Betraktat på det sättet finns en hel del att hämta i essäerna. Att Gustavsson är en ytterst påläst och kulturellt bevandrad person är uppenbart. Han lyfter fram åtskilliga mindre kända författare och filmare.
Klassikerna finns också vid hans sida. I en personligt färgad essä frågar han ’Vad vill mig ”Oidipus i Kolonos?”’. Frågan upprepas och genom att närläsa Sofokles pjäs och lägga sitt eget liv bredvid utvinns nya djup.
En annan läsning är av Platon. Där pekar tolkningen mer åt det omgivande samhället och Gustavsson diskuterar frågor om individen och kollektivet, demokratin och liknande med tydlig bäring på vår tid.
Han skriver om Robert Musil, Marcel Proust och Edward Hopper för att nämna några ur en lång lista.
Bo Setterlind är en av de svenska författare som Gustavsson skriver om. En annan är hans namne och tillika Uppsalaförfattare, Krister Gustavsson. Om dennes bok ”Vindbro” skriver han: ”Jag kan inte låta bli att bråka med omdömen och reflexioner i boken då jag mentalt stryker och ändrar och sätter ut frågetecken i marginalen.”
Ibland är det just den känslan jag får av Bo Gustavssons ”Den långa dagen”. Men som han själv skriver vidare: ”Kanske är det så en god bok ska fungera.”