Så blev Sverige inhumant

Gellert Tamas De apatiska. Om makt, myter och manipulation ger bilden av psykologen Marie Hessle som en asylpolitikens Ebbe Carlsson. En karismatisk individ som ignorerar spelregler och sakkunskap för att trumfa igenom sin personliga uppfattning om det enda rätta och nödvändiga. En annan likhet är genomslaget för villospår på högsta politiska nivå, i myndighets-Sverige och hos medier. Marie Hessle får inte bara acceptans, utan också applåder, hon blir sedd som den som kan Lösa Problemet. Ebbe Carlsson lovade att hitta Palmes mördare, Hessle att knäcka "gåtan" med de apatiska barnen.

Marie Hessle är dock ingen privatspanare lika med amatör, hon hade lång erfarenhet av barnpsykiatri och flyktingfrågor. Det fanns inte heller något smussel kring att just hon utsågs till "nationell samordnare" för apatiska flyktingbarn. Och det är inte så att förra regeringen råkade välja Hessle av en slump, tvärtom var det en merit att samordnaren, på tvärs mot majoriteten av barnläkare och psykologer, redan hade beskrivit barnen som simulanter.
Marie Hessle erbjöd därmed politiker och andra möjligheten att betrakta familjer som förslagna bluffmakare, föräldrar som kapabla att tvinga sina barn att spela upp sjukdomstillstånd och barnen som listiga, som smög upp på nätterna, åt och lekte i smyg. Gellert Tamas visar att simulantteorin är vandringssägner, man har hört det av någon annan, ingen har själv sett något. Till slut ändrar sig också Marie Hessle, i en intervju i samband med hennes slutrapport gör hon en helomvändning och säger att inget tyder på manipulation eller simulering.

Precis som i Ebbe Carlsson-affären är det politikernas ansvar om rykten och konspirationsteorier används som underlag för politiska beslut. Dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg delade Hessles övertygelse, om apati som strategi för uppehållstillstånd. Vi är sannolikt många som minns Holmberg i riksdagen, när hon avvisade kravet på amnesti för de apatiska barnen med motiveringen att amnestin skulle innebära en humanitär katastrof. Mängder av barn skulle då, enligt Holmbergs tes, göras sjuka av sina föräldrar. Ministern envisades också med det komplett felaktiga påståendet att apatiska barn var ett nytt fenomen, som bara fanns i Sverige.
När den politiska nivån har sanktionerat sådant, att asylsökande är liktydigt med bedragare, kan man lättare begripa det Tamas bok beskriver, att den som arbetar på lägre tjänstemannanivå väljer lojalitet med systemet och därmed uppfattar asylsökande som hot mot nämnda system. För den som blivit systemlojal är det förmodligen inte ens konstigt att, som på Migrationsverket, skåla i mousserande vin för att fira en lyckad avvisning.

Andra som tvingas in i inhumana förutsättningar och plågsamma avvisningsprocedurer värjer sig förtvivlat, Gellert Tamas citerar barnläkaren Olle Jeppssons debattartikel om att som patientansvarig läkare enligt reglementet vara skyldig att avgöra om flickan Elvira är "transportabel":
"Hur kommer det sig att jag, en vanlig svensk barnläkare, plötsligt finner mig delta i fullständigt vedervärdiga handlingar. Att ordna förpassningen av en till synes livlös ung flicka till en skrämmande ort där hennes morfar fick halsen avskuren och hon själv utsattes för ett gruppvåldtäktsförsökt utan att polisen rörde ett finger. Nu är hon på väg, en Törnrosa med blöjor och slang i näsan, i statens flygplan. Och det är jag som svarar för att hon överlever transporten. Hur kunde det bli så?"
Nej, det saknades inte protester, från barnläkare och psykologer, från Svenska kyrkan och från riksdagens tvärpolitiska flyktingrupp. KD-ledaren Göran Hägglund och miljöpartiets Yvonne Ruwaida intog samma ståndpunkt, mot Hessle och Holmberg, man krävde amnesti för barnen.

Med stöd från moderaterna kämpade däremot dåvarande regeringspartiet, socialdemokraterna, mot amnestin. I Tamas bok förklarar Göran Perssons statsekreterare Jan Larsson: "Det var ganska många som ville att de här barnen skulle stanna, men samtidigt finns det en ganska stor grupp människor som - rent generellt - är väldigt negativa till invandring. Och det kan man strunta i, men då riskerar man också att få en situation som i Danmark, Norge eller Holland". Alltså en annan politiskt gångbar konspirationsteori: För att hejda främlingsfientligheten måste man hålla främlingarna borta.
Samt bortse från att främlingsfientliga partier i Danmark och Norge vuxit sig starka trots, jämfört med Sverige, ytterst blygsam invandring.

Det går säkerligen att problematisera Gellert Tamas beskrivning av asylpolitik och dess praktik och vill man komma med petiga invändningar är strukturen i De apatiska aningen rörig, vilket omvänt kan sägas passa ämnet. Boken är nämligen en påminnelse om ett Sverige som man gärna vill förtränga, för att slippa insikten att vi alla, inte bara politiker, har delaktighet i definitionen av sjuka barn som problem och i en problemlösning som består av att kedja fast dem vid flygplansgolv och transportera "problemet" till ett annat land. Den påminnelsen är och bör vara både besvärlig och besvärande läsning.

Så blev Sverige inhumant

Gellert Tamas, som skrev boken Lasermannen, går nu till botten med en annan obehaglig historia: den om de apatiska flyktingbarnen. MarieLouise Samuelsson läser en välkommet besvärande bok.