Så blev det kallt i gemytliga Danmark

När skådespelaren Jesper Langberg reser utomlands säger han att han är tysk, berättar han för Lena Sundström. Trots allt som folk kan associera till när de tänker på tyskar är det bättre än att säga att man är dansk. I Världens lyckligaste folk undersöker Sundström hur det gemytliga Danmark så snabbt kunde förvandlas till sin motsats. I dag har Danmark absurda äktenskapslagar som innebär att inte ens infödda danskar kan bo kvar i landet om de gifter sig med en utlänning under 24 år. Hennes budskap till den svenska publiken är tydligt: gör inte som danskarna. Men har ett land någonsin lärt sig av ett annat?
Det som hänt i Danmark handlar inte bara om Dansk folkeparti, utan om att hela landet ändrat kurs. 1992 skriver de danska socialdemokraterna i partiprogrammet att olikheter är något positivt; 2004 ersätter de det med ett nytt partiprogram där danskhet är viktigast. Fast när fler DF-väljare än muslimer vill införa dödsstraff är det där med danska värderingar nog inte helt okomplicerat.

Det finns inget enkelt samband mellan främlingsfientlighet och krisande ekonomi. Samtidigt som DF ökar är danskarnas utbildningsnivå och BNP högre än någonsin. Misstänker man att det handlar om ett allt mer orättvist fördelat välstånd har man gissat rätt. Ändå har väljarna tappat intresset för fördelningspolitik, medan danskhet och invandring har blivit viktigare.

Sundström lägger skulden på media. Under fyra valkampanjer, 1990-2001, blåste media successivt upp invandringsproblemen till den viktigaste valfrågan. Lisbeth Knudsen, chefredaktör på Berlingske Tidende, håller dock inte med när Sundström träffar henne: vi undvek invandrarfrågor för länge och det tjänade DF på, säger hon.
Lena Sundström vill gärna vara en skribent som kan förvandla naiva upptåg, som att söka medlemskap i Dansk folkeparti, till belysande exempel som får problemställningen att bränna till, men hon lyckas inte skruva sina upptåg tillräckligt hårt. Världens lyckligaste folk är en bitvis rätt pratig bok (jag köper en cykel, röd förstås, för vi är ju i Danmark, ha ha). Men det går inte att komma ifrån att hon sätter fingret på vår tids viktigaste politiska fråga: den växande populismen. Att övervinna populismen är viktigt, eftersom den annars kommer att hindra oss från att lösa samtliga problem vi står inför, från fattigdom till klimatförändringar. Populismen kommer aldrig att lösa någonting alls, minst av allt de integrationsproblem den älskar att klaga på.

Det som verkligen hotar ett samhälle är inte dess inneboende konflikter, utan att människor slutar tala om dessa konflikter på ett hederligt och konstruktivt sätt. Populism måste inte bara handla om invandring: varje gång seriös politik ersätts av destruktiv, självömkande retorik har vi hamnat i populism. Om vi inte hittar en väg mellan den politiska korrekthetens förtigande och populismens grälsjuka kommer någon snart att skriva en liknande bok om Sverige. Från Världens lyckligaste folk är steget inte långt till verklighetens folk.

Så blev det kallt i gemytliga Danmark

Augustprisnominerade Lena Sundström har ett tydligt budskap till den svenska publiken: gör inte som danskarna. Håkan Lindgren läser om ett Danmark som inte längre är gemytligt.