Rykande aktuellt om nya konfliktmönster

Det kalla krigets slut har rubbat många cirklar. Spaltkilometer har skrivits om de världsliga ideologiernas legitimitetskris och de religiösa väckelserörelser som påverkat de flesta av världens länder under de senaste decennierna. Globalisering och regionalisering — samt ett antal statskollapser från Balkanhalvön till Västafrika — har väckt frågor om huruvida den moderna "europeiska" nationalstaten snart är ett passerat historiskt stadium.Internationellt uppmärksammade forskare som Martin van Creveld och Mary Kaldor, som myntat begreppet "Nya krig", har bland annat pekat på sambandet mellan staternas fortlöpande kräftgång och de lågintensiva småkrig som kännetecknat den internationella scenen under den senaste femtonårsperioden. Inget är sig likt i en värld med ungefär 200 relativt svaga stater och en enda dominerande supermakt.Dagsaktuella problemUnder åren kring millennieskiftet har Herfried Münkler — professor i statsvetenskap vid Humboldt-universitetet i Berlin — hållit en serie föreläsningar om "small wars", humanitära militära interventioner och den internationella terrorismen efter det kalla krigets slut. Boken De nya krigen, som publicerades 2002, har nyligen kommit ut i svensk översättning.Münkler sammanfattar de dagsaktuella problemställningarna på ett förtjänstfullt sätt och pekar bland annat på de frapperande likheterna mellan dagens konfliktmönster och det kaos som rådde i Europa före den moderna statens konsolidering under 1600- och 1700-talen.Här ett axplock. Under 1800-talet bekämpade fientliga arméer varandra. För etthundra år sedan var ungefär 90 procent av de dödade och sårade i en konflikt på ett eller annat sätt knutna till krigsmakten.I de Nya krigen däremot riktas våldet först och främst mot den värnlösa civilbefolkningen. I dag är åtminstone 80 procent av de som drabbas av krigsskador och död oskyldiga civila. För den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz, vars banbrytande verk Om kriget publicerades på 1830-talet, var det avgörande militära slaget konfliktens egentliga tyngdpunkt. De krig som fördes i Europa från 1600-talets mitt till 1900-talets början var — med några få undantag — relativt kortvariga, konstaterar Münkler. Det gällde att undvika utdragna konflikter. De var ruinerande för alla parter.Så är det inte i dag. De lågintensiva nya krigen kan pågå hur länge som helst. Vår tids krigsherrar är, precis som senmedeltidens kondottiärer, privata entreprenörer. I potentiellt rika länder — som västafrikanska Sierra Leone med oskattbara tillgångar av exempelvis guld och ädelstenar — handlar kriget i princip om maximal plundring av landets resurser under längsta tänkbara tid. Våldets syfte är att skrämma befolkningen till lydnad. I resurssvaga regioner kan krigsherrarna iscensätta massakrer och massiva folkfördrivningsoperationer som ofrånkomligen ger genomslag i västliga medier. Tillskyndande biståndsorganisationers lager kan exploateras. Prostitution och en växande efterfrågan på transplanteringsorgan på världsmarknaden kan för övrigt göra även infångade fattiga bybor till lönsamma exportprodukter. Efter 350 år har "privata" krig på nytt blivit en permanent näringsverksamhet.Personliga maktsträvanden "Framför allt uppvisar det trettioåriga krigets konstellationer många paralleller med de nya krigen", skriver Münkler. "Karaktäristiskt för det var en härva av privat rikedomsbegär och personliga maktsträvanden ?"Då som nu doldes krigens materiella drivkrafter bakom religiösa och ideologiska dim­ridåer. Många av 1600-talets legendariska fältherrar, som Ernst von Mansfeld och den svenske kungen Gustav II Adolf, förespråkade att kriget skulle föda sig självt. Vår tids krigsherrar tillämpar samma tumregel.Münklers bok är förvisso rykande aktuell. Och en lättläst sammanfattning av den internationella debatt om de Nya krigen som förts under den senaste tioårsperioden.