Runeberg som politiker
I en nyutkommen bok har Matti Klinge studerat Johan Ludvig Runebergs politiska tänkande och hans betydelse som politiker. I Sverige har Runeberg främst betraktats som skald, varför det kan vara fruktbart att se på honom ur andra aspekter, skriver Torgny Nevéus.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Matti Klinge: Den politiske Runeberg. (Atlantis/Söderströms)
Denna bok har tillkommit inspirerad av det förhållandet att det nu är 200 år sedan Johan Ludvig Runeberg föddes. Professor emeritus Matti Klinge från Helsingfors skriver här om den roll han spelade som politiker. I Sverige är vi säkert vana att betrakta Runeberg främst som skald och det kan därför vara fruktbart att se på honom ur andra aspekter.
I oktober 1822 hade Runeberg immatrikulerats vid det Kejserliga universitetet i Åbo, som år 1640 hade grundats av drottning Kristina. Matti Klinge är, eftersom han i flera mäktiga band skrivit detta lärosätes historia och dessförinnan behandlat det finländska studentlivets utveckling, sällsynt väl skickad att teckna Runebergs akademiska studietid.
Aldrig någon revolutionär
Han har kunnat fördjupa analysen av den och rätta till flera misstag som tidigare forskning gjort. Särskild omsorg ägnar författaren åt att kartlägga det kontaktnät av inflytelserika personer som Runeberg under dessa år skaffade sig. När han sommaren 1827 promoverades till magister hade han — som Klinge formulerar sig — "hjälpts till parnassen av en välvillig omvärld".
I motsats till många andra författare och konstnärer var Runeberg aldrig någon revolutionär vänsterman. Men Klinge understryker kraftigt det som borde vara självklart men ingalunda är det, nämligen att också konservativ politik är politik. Han tillfogar:
"Denna grundsats är nyckeln till huvuddelen av Runebergs livsinställning och verk."
Ryssvänliga partiet
1830-talet var inledningen till Runebergs mest aktiva period som skald. Klinge granskar noga de olika stadierna i hans diktning och sätter dem i relation till politiska händelser och strömningar i tiden. Att han både ideologiskt och praktiskt måste räknas till det i Finland dominerande ryssvänliga partiet, "lojalisterna", har tidigare varit bekant men framgår än tydligare av denna översikt. Som påpekas av författaren själv har uppsaliensaren Gunnar Tideström i sin doktorsavhandling om Runeberg som estetiker 1941 analyserat "kampanjen" mot de svenska nyromantikerna i Helsingfors Morgonblad från början av 1830-talet.
Men Klinge vill gå längre. Runeberg vände sig i tidningen inte bara, menar han, mot Tegnérs, Geijers, Atterboms och andras diktning och deras historiesyn. Han fruktade också att den Polenvänliga inställning som härskade inom svenskt kulturliv — inte minst i Uppsala — skulle sprida sig även till Finland. Polen hade nämligen startat ett (misslyckat) uppror mot kejsaren. Fordrade inte den välvilja som Finland mött från kejserligt håll, att detta land "i farans stund på ett eller annat sätt uttalade sin solidaritet" med härskaren?
En finsk identitet
Många av dessa lojalister skulle naturligtvis av en svensk eftervärld kunna kallas medlöpare, för att nu inte använda ett fulare ord. Men den som säger det känner inte verkligheten under 1830- och 1840-talen. Dels var inte Finland, som vi så gärna har trott, ett land som "längtade hem till Sverige", dels var det praktiskt omöjligt att klart uttrycka någon form av opposition, om man inte ville emigrera utan stanna kvar i Finland. Hos Runeberg var den politiska attityden av "officiell nationalism" genomtänkt och motiverad av att han eftersträvade att skapa "en finsk identitet — en egen nationell mental existens mellan det svenska och det ryska", något som han också enligt Klinge lyckades med.
Språkliga barriärer
Finland hade vid denna tid tre levande språk. Ryska var självfallet det viktigaste officiella språket och redan 1812 hade stadgats att den som ville bli utnämnd till kyrkligt, civilt eller militärt ämbete inom storfurstendömet måste kunna styrka sina kunskaper i det.
Runeberg hade läst ryska i skolan men var i övrigt tämligen okunnig i ämnet. Hans modersmål som österbottning var svenska och all hans poesi skrevs på svenska. Men hur behärskade han landets majoritetsspråk? Själv har han sagt sig vara okunnig i finska. Men mycket tyder på att han klarade sig bra i dagligt tal med språket; han torde ha använt ett slags "turistfinska". När det gällde att förstå den mera komplicerade finskan av typen Kalevalapoesi, som han uppriktigt intresserade sig för, fick han vända sig till vännen Elias Lönnrot. Med beaktande av den sålunda komplicerade språksituationen i dåtidens Finland och med tanke på Runebergs begränsade kunskaper i allt utom svenska står det inte klart för läsaren vad den nationella existens som Runeberg enligt Klinge förespråkade egentligen skulle ha inneburit. Skulle den ha omfattat båda folkspråken? Klinge använder enbart ordet "finsk".
Genomtänkta åsikter
Även om man således kan sätta vissa frågetecken i marginalen, måste det sägas att Klinges senaste bok väl låter sig inlemmas i raden av de kunniga, inspirerade och uppslagsrika undersökningar av det finländska 1800-talet, som han tidigare skrivit.
Åtskilligt i Runebergs poesi kan man nu läsa med nya ögon. Klinge skriver på ett ställe om honom att han var "betydligt mera de defensiva krigsdygdernas skald än de offensivas" och tar dikten om Sven Dufva som ett exempel på detta. Men gäller inte det omdömet också om Runeberg som politiker? Jag får i varje fall inte ens efter fullbordad läsning av denna bok det intrycket att han, trots genomtänkta åsikter, var någon drivande politisk ideolog. Att tiden sedan kunde utnyttja hans diktning för att skapa ett Finland, det är en annan sak.