Doktor Jarvis Williams är orolig, drömmer mardrömmar. Han vet inte längre vad han ska tro. Vad finns – och vad finns inte? Vad är sanning? Han vill ju så gärna veta.
Under en seans hemma hos mediet fru A har något brutalt omskakande hänt. Jarvis Williams och hans kollega doktor Moore är utsända av Sällskapet för parapsykologisk forskning i syfte att kritiskt granska fru A:s förmågor. Men Moore, själva urtypen för en analytisk vetenskapsman, med ”ren, nästan manisk, kärlek till fakta”, blir omvänd, där och då. Han börjar tro på andar, att han verkligen hör den döde Brandons röst där i rummet hos fru A. Alla tidigare teser och teorier kastas ögonblickligen omkull, och Moore skriker: Det finns andar! Det finns ingen död! Hela hans liv, tankevärld och forskning är i upplösning. Nu vill Moore inte längre behandla kroppar, utan rikta sig mot andevärlden, det inre, den andra sidan. Nattsidan.
Med sig i känslostormen drar han novellens berättare, Jarvis Williams, som aldrig riktigt vetat vad han ska tro och tänka, aldrig haft sin kollegas självsäkerhet och vars oro nu ökar: vad är det som händer? Ett effektivt grepp av Oates, för övrigt. Att låta berättaren vara något av en auktoritetsstyrd tvivlare – på så vis hamnar läsaren mitt i konflikten och osäkerheten när auktoriteten vacklar.
Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates novell Nattsidan från 1977 har översatts av författaren Johan Theorin och ges ut av pigga Novellix. Det är förstås en välgärning – Oates gotiska litteratur är inte särskilt uppmärksammad i Sverige, och inte heller hennes novellkonst. Här förknippar vi henne främst men långa, vindlande romaner som rotar runt i den amerikanska bakgården, men hon är också skicklig i det korta formatet, ruggigt skicklig. Det syns i Nattsidan. Genom Jarvis Williams dagsboksanteckningar under några månader 1887, dras vi in i en människas försök att bringa ordning i ett kaotiskt skeende – men också i en tid, och ett samhälle i omvandling: slutet av 1800-talet, en period då vetenskapen var på frammarsch. Freud, Darwin och en rad andra kom med nya banbrytande teorier. Sekulariseringen bredde ut sig. Förnuft stod mot känsla, kropp mot ande. Det utkämpades strider om tolkningsföreträdet, om sanningen, om kunskapen. Mitt i striden utspelar sig Nattsidan. Manligt mot kvinnligt är också en dikotomi som framträder. De kyliga vetenskapsmännen som bedömer kvinnan, med oroande – och farliga? - kontakter med andra sidan.
Vad är det då hon gör, Oates, för att få mig fångad av berättelsen? Huvudpersonens tvivlande läge har jag redan varit inne på. Och så handlar det förstås om språket. Dagboksspråket, som ger utrymme för analys och resonemang så väl som känslomässiga utfall, då ofta i korta, avhuggna fraser: ”Ohälsosam atmosfär. Klaustrofobisk. Gårdagens sittning i Quincy – en ytterst obehaglig upplevelse”. Det uppstår spänning mellan de olika skrivsätten. Och man placeras väldigt nära berättaren, sugs in i hans tankar – som dessutom inte alltid är riktigt trovärdiga. För hur slutar egentligen den här novellen? Ja, det får ni läsa själva, men nog är hans utsagor laddade med osäkerhet. Avgrunden lurar hela tiden runt hörnet. Rädslan för den andra sidan. Eller lockelsen?