Rowlings vuxenroman överraskar

En mäktig och smärtsam samtidskildring. Marta Ronne sugs fast i JK Rowlings första vuxenroman.

J.K. Rowling.

J.K. Rowling.

Foto: Lefteris Pitarakis

Litteratur2012-11-20 09:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med romanen Den tomma stolen tar JK Rowling ett kliv in i vuxenlitteraturen. Det är i sig ingen unik manöver för en ungdomsförfattare vars succé delvis beror på att hon har lyckats trollbinda publiken i alla åldersgrupper. Samtidigt kan en bästsäljare av Harry Potters kaliber bli en etikett för livet. Så lär dock inte bli fallet med Rowling; Den tomma stolen är en samtidsskildring vars rika persongalleri, konstfulla intrig och skakande realism håller mig trollbunden de femhundra sidorna igenom. Den svenska översättningen som för ovanlighetens skull är hela sju personers verk förtjänar i övrigt en eloge, i synnerhet vad gäller återgivningen av den sociolekt som förekommer i romanen.

Tempot i berättelsen om invånarna i den fiktiva lilla staden Pagford är högt från första sidan: Barry Fairbrother, en av ledamöterna i kommundelsnämnden, avlider helt oväntat i hjärnblödning. Den maktkamp som utbryter om den vakanta stolen kommer snart att blotta djupa sprickor i Pagfords skenbart välmående tillvaro. I grunden handlar dock striden om de två frågor som sedan länge splittrat stadens invånare: problemområdet Fields på gränsen mellan Pagford och den mycket större grannstaden Yarvil, respektive nyttan med den kommunalt finansierade beroendemottagningen.

Det till synes alldagliga och torra temat blir till en skakande och mörk berättelse om näst intill orubbliga klassgränser, politisk nepotism, rasism, sexbrott, missbruk, mobbande tonårskillar och självbestraffande tonårstjejer - och mitt i allt detta skaror av likgiltiga eller handfallna vuxna. Jag tar intryck av den sorgsna och skakande nakenhet med vilken Rowling kan beskriva en våldtäkt eller en av missbruk utmärglad kropp. Onda typer är det gott om, som hustrumisshandlaren och fifflaren Simon Price eller alla de män ur Fields undre värld som genom åren har utnyttjat både Terri Weedon och hennes barn Krystal och Robbie. I mötet med ondskan uppdagas både de närståendes och samhällets maktlöshet. Simons hustru och tonårssöner finner sig i den brutala misshandeln. Myndigheternas hjälp till Terris familj liksom frågan om beroendemottagningen tycks hamna mellan stolarna tills en verklig tragedi skakar om Pagford.

Annars är de flesta av romanens personer som människor är mest: varken alltigenom onda eller alltigenom goda och ofta helt obegripliga även för sig själva. Romanens Pagford kunde egentligen ligga på många håll i världen. Som en brilliant mänsklig komedi kan Den tomma stolen jämföras med både amerikanska Lionel Shriver och några av norska Anne B Ragdes romaner. Märkligt nog får ingen av romanens vuxna gestalter min odelade sympati. Den hamnar i stället hos några av ungdomarna: den av fadern misshandlade Andrew Price, den både ofattbart utsatta och socialt utstötta Krystal och den hårt mobbade Sukhvinder Jawanda. Det kanske också är meningen; Rowlings succé som ungdomsförfattare tyder på att hon både förstår och känner djupt för den åldergrupp som hon hittills har skrivit för. Fortsätter hon nu att skriva för en vuxenpublik som hon gjort i Den tomma stolen skulle hon gott kunna bli en av dagens mer intressanta europeiska samhällsskildrare.

JK Rowling

Den tomma stolen

Wahlström & Widstrand