Röstprov från ett livskraftigt grannland

Det ligger ingen automatik i att man träffar rätt, när ett lands litteratur speglas genom en novellantologi. De som inte publicerat sig i detta korta format ställs utanför. Och det vanliga är nog i stället att det är hos romankonsten som de tyngsta företrädarna finns för de viktigaste och mest representativa författarskapen. Problemet aktualiseras av den nyligen utgivna antologin Den mindre halvan av världen, som innehåller korta berättelser av nu verksamma tyska författare.
Några av de allra största amnen som Jenny Erpenbeck och Juli Zeh finns över huvud taget inte med. Och andra diktare man saknar är till exempel Julia Franck, mottagare av Deutscher Buchpreis vid Frankfurtmässan i höstas. Eller den till svenska översatte Daniel Kehlmann, som under fjolåret slog igenom i vårt land med buller och bång med Världens mått.

Ändå får redaktören för den här novellvolymen, den i Berlin bosatta svenska författaren Lotta Lundberg sägas ha gjort ett gott arbete. Mycket i den unga tyska litteraturen handlade länge om språkexperiment. De åtföljdes av en politisk och så kallad engagerad litteratur i olika samhällsfrågor. Därefter framträdde i tur och ordning en debutantgeneration som fick kopiöst med uppmärksamhet och sedan författare som med olika tonfall gav röst åt villkoren i ett materiellt framgångsrikt land, där otillfredsställelsen var uppenbar trots allt man uppnått. Under de senaste åren har så trenderna och stämningarna förändrats ännu en gång. Inte minst har själva berättandet återfått en stark ställning. Ett av skälen är det amerikanska inflytandet. Ett annat kan säkert också härröras till impulser från gamla DDR, där epiken som vände sig till en stor publik uppmuntrades av ideologiska skäl.

Även om den nu utgivna antologin ligger lite vid sidan av en sådan utveckling ger den ändå ett förnämligt tvärsnitt av röstprov från vårt i söder belägna, största grannland. Bland deltagarna finns några redan översatta till svenska och en av dem är Zsuzsa Bánk med romanen Simmaren. I Lotta Lundbergs urval representeras hon av en novell med ett likartat stämningsläge och en problematik man känner igen, när hon har förluster som övergripande tema. Tanja Dückers borde också kunna finna läsare i vårt land. Hennes novell berättar genom olika människors medvetanden om en fyrvaktare, vars liv kom att avgöras av upplevelserna i samband med torpederingen i södra Östersjön av flyktingfartyget Wilhelm Gustloff i krigets slutskede då över 9 000 människor varav många barn omkom. Ett krigstema kan också spåras hos Ines Geipel och hennes skräckvision av vad som närmast kan tolkas som en återgivning av krigsslutets gruppvåldtäkter.

Katarina Hacker fick Deutscher Buchpreis 2006 för Die Habenichtse, en roman som skulle ha vunnit på en ytterligare genomarbetning och väl därför knappast blir aktuell för en översättning. Hon representeras i antologin av en novell om ett dödens väntrum som kan föra tankarna till Auschwitz. En författare som däremot vore värd att överföras till svenska är Judith Kuckart, vars Kaiserstrasse utspelas i Frankfurt am Main och är en underfundigt skriven roman om Tyskland mellan 1957 och 1999. I novellboken ingår av henne en berättelse med stark vardagsförankring, något som även gäller Annett Gröschners Berlinimpressioner om en pojkes bussresa på julafton mellan mamman i gamla öst och pappan som bor i väst. Den en gång delade staden är också tema, om än från lite oväntade utgångspunkter, i Gabriele Riedles novell Historien om I.

Att den nutida tyska litteraturen även har en påfallande humoristisk ådra märks hos Gregor Hens som svarar för en egen variant av ordspråket Den som gapar över mycket. I ett sådant komiskt grannskap befinner sig likaså Wladimir Kaminer med en berättelse om spioner på stormaktsnivå. Georg Klein skriver om det återförenade Tyskland och bearbetar samtidigt landets förflutna i en novell förlagd till forna östtyska Erfurt. Hos Ralf Rothmann är vardagen än mer påtaglig när han valt portugisiska gästarbetare som motiv. Terézia Mora är en av de allra mest uppmärksammade författarna från senare år. Dock ger bidraget i boken knappast någon representativ bild av hennes helt oförlikneliga prosakonst. Lutz Seilers text med titeln Åkallan är volymens exempel på en utvidgad novellgenre som i hög grad bär en essäs förtecken.

En bok av det här slaget kan naturligtvis aldrig bli heltäckande. Ändå undrar man vart Judith Hermann tagit vägen. Och Ingo Schulze, belönad med snart sagt alla priser som finns att tillgå för tyska författare. Nog hade någon av berättelserna bort vara med ur Handy, som tilldelades Preis der Buchmesse Leipzig förra året. Men i Schulzes fall kan vi kanske se fram emot en översättning av hela novellsamlingen så småningom. Den tyska litteraturen är den livskraftigaste i hela Europa just nu och lite större inflytande därifrån skulle säkert kunna ge våra inhemska författarskap en hel del välgörande impulser.

Röstprov från ett livskraftigt grannland

Lotta Lundbergs sammanställning av noveller från vårt södra grannland Tyskland är ett gott arbete som skulle kunna ge vår inhemska litteratur en hel del välgörande impulser, skriver Bo-Ingvar Kollberg.