Meg Rosoff har skrivit ett antal böcker som gjort henne till en värdig Alma-pristagare, och det trots att hon inte debuterade som författare förrän 2014, som 48-åring. Gemensamt för dem alla är en sällsynt förmåga att blanda mörka ämnen med en lätthet i berättandet. Vare sig det handlar om livet utan Gud (eller under en tonårsgud) i ”I begynnelsen var Bob” eller som i ”Älgbarnet” om att bli tonårsförälder till en älg (eller vilket barn som helst som inte beter sig som förväntat).
Men när Meg Rosoff nu får sitt pris just det här året, 2016, så är det svårt att inte tänka lite extra mycket på en av hennes böcker: ”Så har jag det nu” (i svensk översättning av Helena Ridelberg). Berättelsen om hur ett land helt oväntat drabbas av inbördeskrig, och om det moderna krigets vidrighet, blir desto starkare för att Rosoff väljer att berätta den genom 15-åriga Daisy. För henne är det krig som bryter ut i England liksom allt annat i livet – något hon träffar på för första gången, som kräver alla hennes krafter för att hon ska kunna hantera det. Men det är inte något otänkbart eller obegripligt, inte mer än något annat.
Ungdomsböcker kan attrahera vuxna läsare för att de har förmågan att erbjuda ett hopp som annan litteratur saknar. Även en dystopi som Suzanne Collins ”Hungerspelen” kan ge en slags bakvänd tröst. Meg Rosoff använder i ”Så har jag det nu” inte dystopin för att trösta, utan för att få oss att se sådant som är lätt att vända blicken från annars. Som det lidande som utspelar sig just nu. Det lidande som vi föredrar att stänga gränserna för.