Rörande om Jimi Hendrix

Jimi Hendrix karriär blev kort. Han dog några månader innan han skulle fylla 28 år. Han är den störste elgitarristen i rockmusikens historia. Hans spel är fyllt av energi, lätthet och känsla. Gitarren är en leksak under hans långa fingrar. Hans spel är både enkelt och komplicerat. Han behärskade el-förstärkningens teknik fullständigt och fick nya sköna ljud ur utrustningen. Samtidigt hade han en ödmjuk och avspänd attityd.

Den här boken om Jimi Hendrix hävdar i undertiteln att den berättar sanningen. Det finns alltid anledning att vara skeptisk till ett sådant påstående. Författaren lärde känna Hendrix några år efter det att hans karriär hade tagit fart, ett och ett halvt år innan han dog. Hon och Jimi blev vänner. Lawrence beskriver det som "Jimi höll inte tillbaka mycket under våra samtal". Stjärnan öppnade sig för henne. Han berättade om sina problem. Just detta färgar förstås Lawrence blick. Det är ett porträtt om en vän som hastigt rycktes bort. Lojaliteten ligger hos Jimi.

Genren, biografi över gamla storheter, har liten variation. En mängd kända människor berättar om en avliden stjärna och höjer den till skyarna. Det blir en name-droppingparad och tävling i anekdoter. Den här boken är inget undantag, men här finns också författarens personliga möten med stjärnan skildrade. Dessutom är Lawrence driven av ett uppdrag, som sagt, att berätta sanningen om Jimi Hendrix.
Johnny, som han hette från början, växte upp under otrygga förhållanden - flyttade ofta redan som spädbarn, träffade sin pappa först i tre årsåldern som då brutalt ryckte Jimi ur en trygg fosterfamilj. I ett svartsjukegräl ändrade pappan den unge pojkens namn till James Marshall, och kallade honom Jimmy.

Som artist stavade han det Jimi. Föräldrarna skildes. Mamman dog ung. Jimi tjatade till sig en gitarr. När han började turnera, som ung kompmusiker sov han med gitarren i famnen.
Men några saker är viktigare än andra i berättelsen om stjärnan. Lawrence vill sprida ljus kring Hendrix död. Hon reder ut att Jimi aldrig använde heroin. Det viktigaste argumentet för det är att han var mycket rädd för nålar och sprutor och obduktionsprotokollet. Men han erkände att han använde andra droger. Lawrence målar upp en Jimi som blir offer för andras girighet och fåfänga. Han var en känslig själ i en hård omgivning. På det hela taget är det ett rörande porträtt av stjärnan.
Lawrence kommer också med en del tillrättalägganden om Jimi Hendrix död den 18 september 1970 i London. Hon ger också lite utrymme till det långa efterspelet: bråket om arvet - pengarna och rättigheterna.

Det är en spännande och intressant berättelse i många avseenden. Men den ligger ändå långt ifrån musiken: Jimi Hendrix sköna intron, hans sound, hans speciella arrangemang och hans energi och avspända attityd -allt det där som finns i hans musik - det behöver inga förklaringar, det är ett levande uttryck som besegrar de omständigheter Jimi Hendrix en gång omgärdades av. Om man inte visste det förut så vet man det efter den här boken.

Rörande om Jimi Hendrix

Sharon Lawrence beskriver Jimi Hendrix som en känslig själ i en hård omgivning, skriver Magnus Dahlerus.