Vad är det egentligen jag väntar mig? Efter att ha läst Ester Roxbergs ”Min pappa Ann-Christine” känner jag mig dov och fundersam – när jag egentligen borde känna det motsatta. För den bok Ester Roxberg skrivit om sin pappa Åke – som i sextioårsåldern väljer att äntligen bli den han alltid velat vara, det vill säga en kvinna – är så tillmötesgående och berörande att jag borde jubla.
Verkligheten är dock mer komplex än att det bara är fråga om enbart glädje eller sorg i allt detta förvirrade, svårgreppbara och trevande som familjen Roxberg går igenom. Det visar också Ester Roxberg genom att emellanåt lyfta blicken från familjen och på ett mycket skarpsynt sätt ifrågasätta genusbegrepp och attityder i vidare mening.
Visserligen är det på många sätt en solskenshistoria. Åke får sin livsdröm uppfylld, men vägen dit är inte lätt. Vare sig för Åke/Ann-Christine eller hans anhöriga.
Det hela kompliceras ytterligare av det faktum att Åke i sitt yrke är präst inom Svenska kyrkan. En intolernat kyrka, såsom jag känner den, men som här – Gud ske lov – visar sig från sin allra bästa sida och stöttar Åke/Ann-Christine från första stund.
Inkännande beskriver Roxberg hela transformationen. På ett skickligt sätt låter Ester Roxberg mig som läsare följa skeendet både utifrån sitt eget men samtidigt också ur sin pappa Åkes/Ann-Christines horisont. I stora mått beter sig Ann-Christine som en självupptagen tonåring, som inte kan prata om något annat än just sin process, om att äntligen få börja leva. Vara sig själv. Inte så konstig men samtidigt svårt för de anhöriga, där Ester på ett så fint och stilsäkert sätt skriver om sin kluvenhet över att förlora sin pappa Åke. Ja, i alla fall den förälder som hon haft genom hela sin uppväxt.
Det är naturligtvis en stor sorg för Ester. Och ett undvikande, till en början, men där kärleken, som det brukar heta, ändå till sist övervinner allt. Och det är det som berör allra mest och som går rakt igenom hela denna udda berättelse som ett bärande skelett.
Det är vackert så man vill gråta. Och är det något man finge önska alla och envar så är det just detta, som också Ann-Christine i sin gärning som präst predikat söndag efter söndag: ”Var inte rädd, du är älskad”.