Röntgenblick på norska veckoslut

Bra romaner brukar sällan röja alltför tydligt hur författaren planlagt och strukturerat sitt stoff och sina idéer; läsaren skall inte ana skrivbordsmödorna bakom den fascinerande fiktiva världen. Ett markant undantag är norskan Trude Marsteins utomordentligt ambitiösa och samtidigt förbluffande suggestiva kollektivroman Göra gott. Här är förhandsdispositionen glasklar: i 118 avsnitt med var sin jagberättare skildras ett veckoslut i en anonym genomsnittsnorsk stad så som det upplevs av alla dessa vitt skilda personer. Ordet överlämnas från den ene till den andre som en stafettpinne, tonfall och perspektiv skiftar därmed oupphörligt men med imponerande konsekvens och lyhördhet. Det har blivit en röntgenfilm - med maximal skärpa och upplösning - av en diktad men ytterligt verklighetstrogen bit av vår tids nordiska samhälle.

Greppet att bygga ett slags kollektivroman kring ett hus eller en arbetsplats togs redan på 30-talet av bl.a. Jules Romains och Josef Kjellgren. Men Trude Marstein är ännu mer målmedveten och energisk, samtidigt som hon gör nästan alla personerna till utpräglade individualister, som bara liksom tangerar varandra utan att rubbas ur sina inarbetade banor. Centralfiguren är den framgångsrika näringslivskvinnan och fyrbarnsmamman Karoline, vars 50-årskalas på ortens hotell är handlingens drivfjäder, trots att hennes egen inre monolog inte kommer förrän allra sist. Hon är påfallande snygg och ungdomlig och sexuellt något vidlyftig, samtidigt klipsk och karriäristisk på jobbet. Om romanen har något "budskap" måste det vara att vår tid är alltför egocentrisk, att "alla har det så bra- Det finns ingen att bry sig om, alla bara bryr sig om sig själva", som någon säger.
Men Trude Marstein lägger sig aldrig i eller kommenterar sina många huvud- och bipersoners göranden och låtanden. I stället rullas handling, medvetna och halvmedvetna tankar och spontana repliker fram som på en dokumentärfilm. Det är den gestaltskapande förmågan som fängslar, med allt mellan en döende åttioåring och en tioåring med en mamma som är servitris och utvikningstjej. Däremellan ett brokigt och konturskarpt porträttgalleri med ett par tvillingar, ett par bögar, en pop-radikal präst gift med en psykolog och med en knarkande son, en rik tonårstjej som vill plastikoperera näsan o.s.v. Det är kanske inte något absolut tvärsnitt av Lillehammer eller någon annan verklig stad, men varje enskild individ är trovärdig i sig och överkopplingarna mellan dem - via en blick och en fundering - fungerar som perfekta stafettväxlingar. Språket är enkelt och rakt på sak, helt underordnat Marsteins strävan att berätta precis vad folk tänker, säger och gör.

Normalt är det svårt att hänga med när en författare kastar läsaren in medias res gång på gång; det kan också här ta en stund att se sammanhangen, men det nödvändiga tålamodet lönar sig. Själva den oerhört systematiska berättartekniken skulle lätt kunna bli mekanisk, men här slappnar spänsten och spänningen bara en aning några gånger mot slutet. Marstein har utöver akademiska studier också gått skrivarkurs vid Telemarks högskola. Sådant kan säkert bidra till att slipa fram litterära talanger, men själva kärnan i hennes berättarförmåga är nog något medfött.
Trude Marsteins känsla för det tidstypiska i jargong och beteende - t.ex. det besserwisseraktiga sättet att använda ett inflikat men överflödigt förnamn - har tagits väl tillvara av översättaren. Göra gott har blivit ännu en av många kraftfulla och skickligt uppbyggda norska romaner på senare år. Själva det tekniska mönstret lär Marstein inte kunna upprepa, men hon hittar säkert nya metoder att berätta om smått och stort i vår tid.

Röntgenblick på norska veckoslut

Trude Marstein prövar en säregen konstruktion med 118 berättare i sin stafettroman Göra gott. Resultatet är imponerande och oerhört detaljskarpt, finner Tore Winqvist.