Romaner med ambition att roa

Om det nu finns någon påtaglig skillnad mellan det litterära klimatet i Danmark och det i Sverige - den utesluter i varje fall inte stora likheter - så skulle det kunna vara att ambitionen att roa och underhålla är vanligare och mer accepterad i Danmark. Det märks bland annat på ett par romaner som i dagarna kommit ut i svensk översättning: Torben Munksgaards burleska drift med ungdomskulten, Retrograd, och Hanne Reichardt Becks 30-och 40-talsroman Max, Viggo och Vita. I båda bäddas tidsanalysen och idédiskussionen in i en lättillgänglig väv av sköra personliga relationer, återgivna med komiska överdrifter respektive nostalgiskt stämningsmåleri. De allvarliga budskapen kommer inte bort men integreras i läsningen som avkoppling.

Munksgaards huvudperson Henrik firar sin 50-årsdag med att hålla ett chockerande tal som börjar "Kära skitarslen". Samtidigt bejakar han en tendens hos sig själv att ta allting med en klackspark: han skolkar från jobbet och blir av med det, struntar i familjen och blir av med den, ägnar sig alltmer åt popmusik, kaféliv, unga flickor och andra alltmer tonårsbetonade intressen. Den utveckling som anses normal utspelas i stället baklänges och ger lite av samma skrattretande effekt som en baklängesspolad video.
Fysiskt tycks Henrik knappast förändras, men psykiskt händer det desto mer. Han fördriver tiden som det faller sig, dricker alltmer ohejdat, slår sönder saker om han blir arg, över huvud taget förändras hans handlingar från att ha varit instrumentella - framåtsyftande och rationella - till att bli expressiva, dvs. impulsiva uttryck för vad han för stunder känner. Om det nu är detta som framför allt kännetecknar ungdomligt sinnelag kan diskuteras, men att det ingår som en del i den ungdomskult och den populärkultur som det finns en bred marknad för kan knappast bestridas.
Att Henriks inre är fyllt av sexuella fantasier är självklart och därvidlag tycks den bakvända åldersutvecklingen knappast spela så stor roll. Däremot är de allmänt destruktiva och sorglösa dragen påfallande. Han tar ut alla sina pengar, åker till Köpenhamn och gör slut på så mycket han kan, han vill uppfatta sig som "en häftig snubbe" som inte härdar ut med en medeldansk vardagstillvaro. Många utflipparromaner blir orealistiska av strikt ekonomiska skäl: varifrån kommer pengarna till alla dessa hektoliter öl och whisky etc? Här håller fiktionen till nöds en bit eftersom Henrik är bibliotekarie med föga betungande tjänst med hyggliga inkomster och amorterat hus, men i grunden är förstås handlingen mer symbolisk och surrealistisk än i vanlig mening tänkbar och trovärdig.
Underhållande är det emellertid, eftersom Munksgaards språk är så ledigt och spänstigt. Huvudpersonen berättar själv i en kåserande ton, ofta slagfärdigt och kvickt. Den faktiska udden kan lika gärna uppfattas som riktad mot allsköns upproriska "revoltörer" som mot den medelklassiga lunken.
Munksgaards roman utsågs när den kom ut till det årets bästa danska samtidsroman; den är experimentell men samtidigt ytterst lättläst.

Mer traditionell och till stilen mer lik en svensk 50-talsroman är Hanne Reichardt Becks brett och lugnt framflytande bok om tre liv med sin höjdpunkt under ockupationsåren, Max, Viggo och Vita. Danmarks situation under andra världskriget, med tyska trupper som i början mötte mindre motstånd och lade sig i vardagslivet mindre än i andra ockuperade länder, har utforskats och diskuterats med en hel del distans och självkritik av olika historiker. Reichardt Beck, vars far själv deltog i motståndsrörelsen, betonar snarast i hur hög grad livet fortgick som vanligt och hur pass blandade de underjordiska grupperna och deras motiv var.
Mest utmejslad och psykologiskt intressant är rikemanssonen Max, som råkat få både begåvning och fördelaktigt utseende och som attraheras av valda delar av det nazistiska tankegodset - övermänniskokänslan, auktoritetsbehovet och fascinationen inför våld och passioner. Samtidigt stöts han bort av de "vanliga", vulgära nazisttyperna men beundrar de "kultiverade" officerarna, en inte ovanlig hållning lite varstans på 30-talet. Hans dubbelspel håller märkligt länge men vållar katastrofer för andra. Porträttet är inte oävet konstruerat. Den mer alldaglige Viggo hänger inte samman lika bra, hans sociala haverier efter en klart lovande uppväxt får ingen riktigt övertygande förklaring, inte heller hans därpå följande affärsmässiga succéer. Något liknande gäller en del bipersoner som kanske väl ofta hamnar i fokus.
Viggos syster Vita, som förälskar sig i Max, är en smula pojkflickig och engagerar sig i motståndsrörelsen. Syskonrelationen hör till det som Reichardt Beck hanterar väl i denna stilistiskt anspråkslösa men bitvis ändå fängslande tillbakablick. En aning störs man nog av att de inre monologerna tagit färg av författarens egna känslor inför sina gestalter, och den avslutande delen blir till en väl pliktskyldig epilog där en del tilltrasslade trådar skall redas ut.

Till den här romanens förtjänster hör de avsnitt där framför allt Max diskuterar tidlösa etiska och ideologiska frågor, ofta i anslutning till den tyske högerfilosofen Ernst Jünger. Hitlerismen kommer nog aldrig tillbaka i exakt samma skepnad men det finns andra besläktade tanke- och känsloriktningar som vi måste vara beredda att ta spjärn emot. Därmed är också Reichardt Beck en både nostalgiskt historisk och faktiskt aktuell författare.

Romaner med ambition att roa

Tore Winqvist roas av två nyligen översatta danska romaner med allvarliga budskap, berättade på ett underhållande och lättillgängligt vis.