Romandebut om unga män
Ronnie Sandahls debutroman Vi som aldrig sa hora siktar högt, skriver Sebastian Johans.
Foto: Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi som aldrig sa hora är en berättelse om att vara ung och osäker i Falköping, om att längta: efter kärlek, efter att lämna småstaden och efter att finna någonting som åtminstone liknar en tydlig väg att gå. Tematiskt handlar det med andra ord om en relativt konventionell debut av en ung författare.
Enligt det ganska omfattande förhandssnacket ska Vi som aldrig sa hora problematisera mansrollen av i dag och handla om de unga män som befinner sig mellan förlegade machoideal och suddiga velourmän, villrådiga i brist på förebilder och både ovilliga och oförmögna att ge efter för testosteronstinna schabloner men samtidigt vilse i all grabbighet som bubblar inne i kroppen.
Riktigt så långt som att verkligen diskutera mansrollen når kanske inte Ronnie Sandahl, men han tar upp flera ämnen som man i litteratur och media oftare möter tillskrivna unga kvinnor än män, och det är förstås en välgärning. Främst handlar det om ångestdämpning genom självstympning, hetsätning och liknande.
I centrum står tre ynglingar kring 20 som har varit vänner så länge att de inte alltid minns varför. Det är den överviktiga och osäkra Kristian, som försöker fylla det tomma hålet efter sin döda pappa med mat och som fullständigt saknar koncept inför framtiden. Det är den volleybollspelande Frippe, fosterbarn som tidigare skar sig men som nu knullar runt för att slippa känna sig liten och obetydlig. Och så är det Hannes, författarens alter ego, en drömmande ung man med ipoden full av Morrissey och skallen proppad med kärlekshunger och diffusa förhoppningar om att dra till Stockholm och försörja sig som skribent.
När romanen inleds har Hannes gjort ett försök att bryta upp och misslyckats. Han vaknar bakfull och blåslagen i regnet ovanpå stadens vattendepå. Det senaste halvåret har varit ett fiasko, och det senaste halvåret motsvarar nästan hela livet på ett sätt som det bara kan göra när man befinner sig i de sista stapplande tonåren.
Han har funnit kärleken, den enda och brännande, och förlorat den. Och han har försökt fly smärtan, gråtit i en andrahandslägenhet i Fisksätra och blivit tvungen att återvända med svansen stukad.
Orsaken till hans olycka är Wilma. För Hannes motsvarade hon alla drömmar, medan han för henne bara var en hastig förälskelse. Deras korta förhållande kantas av problem. Hannes vill vara den schysta killen och förstår inte vad han gör för fel när han inte lyckas komma henne nära.
Wilma vill hålla en distans, hon vill inte bli rörd, och Hannes försöker anpassa sig till situationen, ovetande om att samma Wilma parallellt ligger med hans gamla kompis Frippe. Kärlek, vänskap, svek och lojalitet blandas samman i berättelsen som rör sig mellan nutid och återblickar till barn- och ungdomsår där allt nog ändå inte var så mycket enklare trots allt. Livet är ingen lek, i alla fall inte en rolig sådan.
Wilmas dubbla roller speglar givetvis ärkeschablonerna madonnan och horan. Hon är båda två, visar det sig, eller kanske till och med bara mänsklig. Det är en tveksam insikt, och det förblir lite oklart om romanen vill konstatera att kvinnan (gärna med Q) är ett märkligt djur eller om den nöjer sig med att hävda att liv och förvirring är ett och samma.
Ronnie Sandahls språk blir stundtals väl tyngt av förväntade klichéer, och fabeln känns på sina ställen en smula ofärdig, som så ofta hos debutanter. Men det finns ett driv i berättelsen, och det är kanske det allra viktigaste för en debutant, och på samma sätt som författarens massmedialt effektiva språk ibland kan vara en nackdel är det minst lika ofta en fördel. I synnerhet när det gäller huvudpersonens betraktande av sin hemstad, trygg igenkänning möter vass avsky i en olöslöig och underhållande konflikt.
Hur som helst kommer Ronnie Sandahl med största sannolikhet att hitta en stor publik, vilket kommer att ge honom ett än mer gynnsamt läge inför nästa bok. Än har han inte skrivit generationsromanen, men han kan mycket väl vara på väg i den riktningen.
EN NY BOK
Ronnie Sandahl: Vi som aldrig sa hora
Ronnie Sandahl: Vi som aldrig sa hora