Roman som parodierar sig själv

Jean Echenoz Noll­meridianen driver med romangenren, skickligt men utan tydligt budskap, konstaterar Tore Winqvist.

Litteratur2008-07-10 00:01
Tore Winqvist
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Då och då dyker det upp en bok som av författaren själv presenteras som en "anti-roman", ett slags text som vill visa ihåligheten eller meningslösheten i att bygga fiktiva berättelser över huvud taget. På sätt och vis hör den etablerade fransmannen Jean Echenoz senaste "roman" Nollmeridianen till denna genre. Den kryllar av deckar- och äventyrsböckernas vanligaste ingredienser: uppdragsmördares kallblodiga likvidering av diverse fiender, mystiska uppfinnares hemligheter på exotiska korallöar, storfinansiella manövrer i Paris och så vidare. Men delarna hänger inte logiskt eller motiviskt samman till en helhet. Det är som ett pussel där bitarna pressats in lite huller om buller; pussel förekommer också som ett av flera symboliska bimotiv i handlingen.

Och självfallet är Nollmeridianen i första hand en stilparodi, en hantverksskicklig lek med författeriets olika tekniker och knep. Den utspelas kring 0- eller snarare 180-gradersmeridianen, även kallad datumgränsen, någonstans i Stilla havet, och Echenoz är tämligen nollställd till alla litterära, sociala eller filosofiska ismer som en roman kan uttrycka. Det är ett drag som märkts i hans tidigare romaner men som han här renodlat till en bitvis underhållande men i längden också aningen tröttande lek. Här finns mycket snitsiga formuleringar, som målar upp åskådliga situationer och miljödetaljer, ofta överraskande och komiska som när en av de tämligen anonyma hjältarna "åt långsamt sina bananer och doppade dem mekaniskt i kaffet".
Här finns också ett mycket utstuderat och slående bildspråk, varvat med parodiskt platta dialoger och beskrivningar som verkar hämtade ur dåliga dussindeckare. En nästan blind yrkesmördare och ett gäng polynesiska legosoldater hör till de mer osannolika detaljerna. Men om man undrar över andemeningen med berättandet blir man bara förbryllad; det är just denna huvudingrediens i all skönlitteratur som Echenoz så fräckt driver med och utelämnar. Figurerna är dockor, miljöerna ett slags pojkdrömmar och händelserna en skickligt presenterad men i huvudsak slumpmässig röra.
Litteratur som underhållande artisteri alltså.
Jean Echenoz, Nollmeridianen . Förlag: Fischer & Co. Sv övers Peter Landelius