Roman om Harry Martinson i Indien

Att foga samman bitar av historisk verklighet med bitar ur den egna fantasin är något som länge lockat Lars Andersson och som kanske blivit en metod att övervinna motståndet inför nya romanbyggen. I varje fall fungerar fiktionen att hans nya berättelse, Vägen till Gondwana, handlar om Harry Martinson (här kallad Martin Tomasson), som en inspirerande stomme till både den fritt fabulerande yttre handlingen, det på en gång sakliga och lyriska språket och det lätt kaotiska redovisandet av historiska och geografiska fakta om — i detta fall — Indien. Det har blivit en originell och ofta stämningsfull bok, som ändå inte helt lyckas smälta samman de många olika impulserna och ambitionerna.Känner sitt IndienAtt författaren valt att fantisera om några veckor i Harry Martinsons nomadiska liv just i Indien, kring 1920, hänger nog samman med att Lars Anderssons egen hustru kommer därifrån — han känner alltså till miljön och känner för dess kultur och livsstil. Själv har han också en del gemensamt med sin halvseklet äldre kollega: fascinationen inför geografins oändliga variationsmöjligheter, den allvarsamma vördnaden inför människans okända inre och lusten att knåda språket på nya sätt. Man skulle kunna tänka sig att bokens Martin vore ett enkelt alter ego för Lars Andersson själv, men så är det knappast. Den unge ilandstigne sjömannen och blivande diktaren har nästan inga markanta personliga drag som beskrivs eller gestaltas; möjligen är han den receptive och blide iakttagare som Martinson ju också var, men det är världen runtom som är huvudmotivet. Dit hör den flicka, Peggy/Pushpi, som han följer per tåg från Bombays slum och bordellkvarter till hembyn långt uppe på höjdplatån med det poetiska och mycket martinsonska namnet Gondwana. Hon är lite mer individualiserad, hennes bakgrund rymmer komplikationer som ger Lars Andersson tillfälle att ge både lokalfärg och samhällsanalys. Attraktionen mellan de båda kommenterar han på ett lite Martinsonpåverkat men mer typiskt anderssonskt poetiskt språk: "Ur världsstädernas hoppackade, upprivna, luckrade och rådbråkade ödesmassa snor de /gudarna/ ut en tvinnad tråd med samma lätthet som en koltrast drar mask ur jorden."Tidsatmosfären får Lars Andersson fram via de tidningar den unge Martin läser och de människor han råkar i samspråk med, men i grova drag är de traditionella delarna av dagens Indien sig rätt lika i denna 20-talsvariant. I ett av kapitlen — det mest renodlat historiska, med lös anknytning till bokens handling — övergår den annars ofta lyriska prosan till en torrt prosaisk fri vers. Det kan verka sökt men fungerar inte så illa. Däremot har en i förhållande till resten av handlingen mycket periferhistoria om en annan utvandrare blivit snarast distraherande och gör att helheten blivit mer splittrad än den kunnat bli. Ett slags personlig hälsning ligger det kanske i att Martin antyds komma från Lars Anderssons egen Karlskoga bergslag — "Fasaskogarna" - och inte Blekinges skogar. Men det blir ändå inte några litterärt nödvändiga element utan mer sådant som råkat hamna i samma bok.Vädjan om toleransSensmoralen av detta diktade men säkert inte osannolika människomöte är det lättast att uppfatta som en vädjan om kulturell tolerans mellan öst och väst, eller nord och syd. "Berätta, men utan att det var jag", skriver Lars Andersson lite kryptiskt när Martin dricker te på tåget. Det finns åtskilliga sådana förtätade och mångtydiga ställen, insprängda mellan alla sorters påfallande faktiska uppgifter om ekonomisk historia, indisk film eller stamfolkens förmoderna ungdomspromiskuitet. De ligger och gnager på minnet och gör att Vägen till Gondwana trots sina tydliga svagheter och synliga konstruktionsfogar ändå har varit mödan värd både att skriva och läsa.