Roman med psykologisk skärpa

Skriv om sådant du känner till, är ett råd som ofta ges till unga författare. Anna Enquist, som förutom att skriva böcker är ­pianist och utbildad psykoanalytiker, är en författare som håller sig till den regeln.Hennes romaner och noveller utspelar sig praktiskt taget utan undantag i hennes hemland Holland, och det finns många musiker, författare och psykiatriker i hennes person­galleri. I hennes senaste till svenska översatta roman, Isbärarna, står ett helt psykiatriskt sjukhus i centrum.Boken handlar om det gifta paret Loes och Nico, vars ton­åriga dotter en dag försvinner spårlöst. De ingår en tyst överenskommelse om att aldrig prata om henne och fortsätter med sina liv, som om ingenting hänt. Förlusten, och oron, hanterar de på olika sätt. Loes, som har en kör som oavbrutet skanderar "hjälp" inuti sitt huvud, försöker hålla sig sysselsatt med sin trädgård. Alla hennes försök att odla något omintetgörs emellertid av den förhatliga holländska sanden som kväver allt liv.Konventionell psykoterapiNico ägnar all sin kraft åt att genomföra en omfattande omorganisation av det psykiatriska sjukhus där han är överläkare. Han har stora planer, vill avskaffa den konventionella psykoterapin och på sikt helst stänga hela sjukhuset. Han anser att det inte tjänar något till att sitta och älta sina problem, att man i stället måste hjälpa patienterna att med viljans hjälp ta kontroll över sina liv och handla, hitta lösningar.Detta är emellertid en vård­filosofi, och en människosyn, som möter kompakt motstånd från personal och patienter, och Nico, som vägrar att kompromissa om sina idéer, blir allt mer hårt ansatt.När en vårdpaviljong en natt brinner ned och en grupp patienter ockuperar hans kontor blir det dock uppenbart att han är på väg att tappa greppet om situationen, och när han en kväll ser sin dotter på en gata som frekventeras av prostituerade börjar hans tillvaro obönhörligt falla samman.I likhet med det mesta som Anna Enquist skriver är Isbärarna en stram och koncentrerad liten roman, skriven på en klar och nyanserad prosa. I sparsmakade, avskalade scener fångas träffsäkert de underliggande spänningarna mellan Nico och Loes, utan att ett enda överflödigt ord används. Dessa avsnitt är avsevärt starkare än de som beskriver de öppna konflikterna mellan Nico och hans kolleger.Psykologisk skärpaIsbärarna är dessutom en roman som i allra högsta grad präglas av den psykologiska skärpa som vanligtvis genomsyrar Anna Enquists böcker. Karaktärsteckningen är oftast inträngande. Hon berättar omväxlande ur mannens och kvinnans perspektiv, men det är porträttet av Nico som får mest liv och must. Skildringen av psykia­trikern som låter sin vanmakt och frustration över att inte ha kunnat hjälpa sin egen dotter med hennes psykiska problem gå ut över ett helt sjukhus är intressant och ofta gripande.Tecknad mot bakgrund av den utlevande, konfliktsökande Nico framstår emellertid den inåtvända Loes, som mest ligger på dotterns säng och stirrar in i väggen eller går och påtar i sin trädgård, som tämligen blek. Enquists sätt att använda sig av ett bildspråk hämtat från det holländska landskapet för att beskriva Loes psykologiska processer är dock väl genomfört, även om den centrala bilden, hennes rädsla för att sjunka ned i drivsanden eller kvävas i ett stort sandberg, kunde ha hanterats med större varsamhet.Även den symbol som finns invävd i romanens titel känns något övertydlig. Den alluderar på en sedvänja i Alperna som gick ut på att man bar ned stora isstycken från bergen för att använda som en slags kylskåp. I Isbärarna är det dotterns försvinnande som är denna tyngd vars iskyla långsamt tränger in i deras kroppar, som Nico och Loes bär omkring på.Omständliga utläggningarTrots många förtjänster hör Isbärarna inte till det bästa som Anna Enquist har skrivit. Det är framför allt valet att lägga tyngdpunkten på intrigerna kring omorganisationen av det psykiatriska sjukhuset som inte känns riktigt lyckat. I stället för att koncentrera sig på det intressanta spåret med den förlupna dottern, belastas skild­ringen av Nicos långa och omständliga utläggningar om bristerna inom mentalvården och de förändringar han vill ­genomföra. Den diskussion om olika sätt att förhålla sig till psykisk sjukdom som fortlöpande förs genom boken är både engagerad och initierad, men knappast särskilt intressant för den genomsnittlige läsaren. Kanske är Isbärarna ett exempel på att det också kan finnas en fara med att skriva om sådant man känner till.