Roman med absolut psykologiskt gehör

Varför är kärleken så farlig? I någon mening är det svaret på den frågan som Lo, huvudperson och berättarjag i Anne Swärds nya roman Till sista andetaget, ända från barndomen och in i vuxen ålder söker svaret på. Hennes mamma förmanade förvisso om fler saker man bör akta sig för, men inget av det med sådant allvar och patos som när hon varnade för kärleken.
Anne Swärd skriver om människorna som gör absolut skillnad i våra liv, de som bereds en alldeles särskilt plats och som när vi mister dem lämnar livslånga sår och ärr efter sig.

För Lo handlar det om den flera år äldre grannpojken Lukas, som hon redan som sjuåring möter en kväll när fälten i byn brinner. Det är startpunkten för en relation som präglas av såväl ovanlig som förbjuden styrka. Det är en kärlek som - trots att den faktiskt aldrig blir den otillbörliga sexuella relation som Los stora familj hela tiden misstänker - bär på en sanning som är omöjlig för omvärlden att förstå. Men Lo är ett egensinnigt barn som genom hela sin uppväxt ska komma att trotsa alla förbud och förmaningar som rör Lukas. De två går inte att skilja åt, de behöver varandra av skäl som inte ens de själva kan förstå. Och ändå ska Lo lämna honom en dag. För andra män, för män i världens alla hörn, för alla de som inte är Lukas. Hennes tid som ung vuxen är ett rastlöst resande, en jakt på ett obestämbart nu, en flykt från ett skuldtyngt då.

Anne Swärd är mästerlig på att suggerera fram stämningar, där såväl påträngande högsommarhetta som vinterisens bedrägliga skikt känns mot läsarens hud. Vråkar och glador cirklar ofta i luften, som vaksamma påminnelser om att något rör sig i gräset på marken. Något som försöker huka och värja sig mot en fågels skarpa öga. Mot sanningen, kan man tänka. Detta krypande obehag, som kanske mer än något annat kännetecknar Till sista andetaget, har dock sällskap av en absolut trygghet, nämligen förvissningen om att läsaren befinner sig i en sluten, skyddad romanvärld.
Vi har knappt hunnit igenom halva januari, jag vet, men jag vill ändå flagga för att en Augustnominering vore på sin plats. Anne Swärd har som få andra ett absolut psykologiskt gehör, en förmåga att skildra svårbeskrivna känslor med total exakthet och har dessutom språket så mycket i sin hand att hon till synes friktionsfritt omvandlar denna lyhördhet inför människans bråddjup till både spännande och välskriven fiktionsberättelse.

För alla som någon gång förlorat en människa i en grumlig härva av svek, skuld och missförstånd - för alla som har någon de fortfarande har svårt att släppa taget om - är Anne Swärds roman en både plågsam och nödvändig påminnelse om att det är just sådant som hör livet till. Och om hur man bär det.

Roman med absolut psykologiskt gehör

Anne Swärd är mästerlig på att suggerera fram stämningar, skriver Therese Eriksson om romanen Till sista andetaget. Och flaggar redan nu för en Augustprisnominering.