Roman blir dikt

I Jenny Tunedals dikter uppstår obehagliga kontraster när krigets värld blandas med barnets. John Sjögren läser en diktsamling som längtar efter att bli roman.

Jenny Tunedal har ibland en uppfriskande barnslighet i sitt språk.

Jenny Tunedal har ibland en uppfriskande barnslighet i sitt språk.

Foto: Sara Mac Key

Litteratur2011-08-11 09:32
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jenny Tunedals nya diktsamling är en roman. En självmotsägelse, jag vet, men låt mig förklara. Så här är det: Under Tunedals trevande dikter finns en berättelse, något episkt som längtar efter att förlösas men som hålls tillbaka av diktens krav på att vara just dikt. Så tryckande är berättelsens behov av att blomma ut och gestalta sig att Tunedal tycks sig tvingad att föra en kamp, ja ett krig, för att hejda den. Ett krig mot ”den stora – långa tråkiga / regelbundna / europeiska – berättelsen.”

Eftersom ”överblick är enfald” blir således läsarens uppgift att dechiffrera den kodade berättelse Tunedal aldrig helt skriver ut. Vilket kan vara både frustrerande och spännande. Man kan egentligen bara gissa sig till historien. Kanske handlar det om en mor som dör, samtidigt som den talande i dikterna själv blir mor. Kanske förlorar diktjaget sitt eget barn. Motiven som dikterna rör sig kring är i vilket fall tydliga: moderskap, släktskap, glömska och död. Allt utspelat mot en fond av krigiska bilder. De mänskliga relationerna som kamp och krig.

Att Tunedals bok i själva verket är en förklädd och oförverkligad roman hindrar inte att den också erbjuder intressant och engagerande poesi. Framförallt är den, om än stilistiskt spretande, så tematiskt mycket konsekvent genomförd. Den är i sitt ämne egentligen väldigt traditionell med sin tematik kring födelse och död. Även bildspråket är med sina natur- och djurliknelser allt annat än nyskapande. Särskilt trädet, denna nötta poetiska symbol, blir här en bild av familjebanden, släktträden som ändlöst förgrenar sig. ”Allt är projiceringar på samma träd”, som poeten skriver.

Tunedal har när hon är som bäst en uppfriskande barnslighet i sitt språk. De triviala konstateranden som ibland dyker upp i de annars lätt anarkistiska associationskedjorna hör till bokens mest drabbande inslag. Exempel: ”Människor är släkt med varandra.” Eller: ”Det är väldigt svårt att förlora någon.”

Tunedal lyckas på ett egendomligt sätt förvandla dessa banala påståenden till skör poesi. Jag skulle gärna se att hon vågade koncentrera denna barnsliga kvalitet.

Mot detta barnsliga står det krigiska. Tunedal blandar ofta barnets värld med våldets bilder, mjukdjur står bredvid slaktdjur. En obehaglig kontrastverkan. Överhuvudtaget finns en dynamisk spänning i texten som gör att man som läsare aldrig känner sig riktigt trygg. Men det övergripande intrycket av Mitt krig, sviter är ändå en rätt så otillfredsställande känsla av att diktsamlingen inom sig bär en helt annan bok. Ett tecken på ett riktigt bra konstverk, oavsett uttrycksform, är ju annars den självklara syntesen mellan form och innehåll, att det som verket förmedlar inte kunde ha sagts på något annat sätt än genom just den form som konstnären valt att stöpa sin utsaga i. Men i Tunedals dikter finns hela tiden något som längtar efter en annan gestaltning.

Jag skulle inte bli förvånad, eller besviken, om Tunedals nästa bok, inte är en förklädd, utan en alldeles äkta, roman.

LITTERATUR

Mitt krig, sviter
av Jenny Tunedal
Wahlström & Widstrand