Roliga närporträtt av ordbrukare

För några år sedan gav Lars Ardelius ut en svit noveller med titeln I vitögat utformade som författarporträtt. Merparten av de avbildade tillhörde 1900-talets mest uppmärksammade diktare. Syftet med berättelserna var inte minst att ta ner de uppburna storheterna på jorden. I den i dag publicerade, nya novellsamlingen Privata liv rör sig Ardelius delvis åt motsatt håll. Även denna gång utgör diktare motivet. Men nu får de i stället god hjälp på vägen, när det handlar om att leva upp till författarmyten. Novellsamlingens titel förefaller vara vald med omsorg. I en tid när privatlivet inte står särskilt högt i kurs tar de här berättelserna fasta på särdrag, som ofta brukar förknippas med de diktarideal som uppstod under romantiken med den skapande anden som en undantagsvarelse. Tyngdpunkten ligger därför oftare vid den konstnärliga utvaldheten än vid de triviala alldagligheter som bestämmer förutsättningarna för oss andra. Om också inte heller de som vigt sitt liv åt dikten undgår, att då och då snärjas av livets elementa.

Lars Ardelius är en av vår litteraturs främsta stilister men också en ironiker av rang. Ett flertal av de i boken ingående åtta novellerna utspelas i spänningsfältet mellan den upphöjdhet som skapandet förutsätter och en omgivning utrustad med betydligt snävare horisonter. Ofta blir resultatet väldigt roligt. Hela boken är skriven med påfallande gott humör och att författaren passar på att skoja med sig själv är nog ofrånkomligt. Lars Ardelius har många verk på sin meritlista och är mera förtrogen än de flesta med ett författarskaps olika aspekter. Allt från en självbild av den grandiosa sorten till stunder av självtvivel och uppgivenhet eller rationaliseringar som har med oförstående förläggare eller en ogin läsande allmänhet att göra. För att inte tala om hur viktigt det är att hålla jämna steg med alla trender och moden, som kan växla från den ena säsongen till den andra. Om man vill kalla denna senare insikt för visdom eller cynism, är kanske en läggningsfråga.
Möjligen kan man också säga att en författare har åtskilligt gratis, när det gäller att leva sig in i och förstå en annan ordbrukare. Det intrycket ger i alla fall Lars Ardelius i dessa porträtt som onekligen hittat rätt på åtskilliga träffande drag hos de avbildade. Det är inte svårt att läsa novellerna som mycket kunniga och insiktsfulla introduktioner, där respektive författare var för sig framträder i ett mycket personligt och levande ljus. Trots det korta formatet hinner Ardelius ändå få sagt något mycket väsentligt och karaktäristiskt om var och en. Ofta blir det på så sätt en situationsbild som får ett avslöjande innehåll. Och det utan att respekten för dessa kolleger, huvudsakligen verksamma under 1800-talet, på något sätt naggas i kanten.

Selma Lagerlöf inleder och läsaren får möta henne mitt i förberedelserna till Nobelpristalet. Här är det undanflykterna i samband med skrivkrampen, omsorgerna om Mårbacka och försöken att hitta en balans mellan väninnorna Valborg Olander och Sophie Elkan som står i fokus. Émile Zola för sin del gör ett bordellbesök som en research till romanen Nana. Att han har sin hustru med sig och att hon skall hållas okunnig om, att han varit där förut i andra syften, blir samtidigt en uppvisning i hur en skicklig intrigmakare går till väga. Förmågan att med några talande detaljer säga något viktigt om en person är särskilt tydlig i den till Weimar förlagda novell som sammanför färglärans Goethe med kemisten Berzelius. Och som om det inte räckte med dessa naturvetenskapliga utflykter, visar Lars Ardelius också sin förmåga som genusöverskridare, när han följer Fredrika Bremer under hennes vistelse i Jerusalem.

Kanske ännu mera rätt i tiden ligger berättelsen om Stendhal, som till allt annat även tangerar diskussionen i dessa yttersta dagar om upphovsmannarätt. När George Berhard Shaw är på tal, blir författaren själv nästan lika slängd i bon mots som sin modell. Och Robert Louis Stevenson, bosatt på Västa Samoa i Söderhavet, återges på ett sådant sätt att man undrar om inte denne genom Lars Ardelius försorg i själva verket här lever sin roman om doktor Jekyll och Mr Hyde. Så är det ofta i den här novellsamlingen som har en säregen förmåga att nå bakom schablonbilden av de avbildade författarna. Sådant är ingen annan än en diktare som samtidigt är en stor människokännaremäktig.

Roliga närporträtt av ordbrukare

Lars Ardelius i dag utgivna novellsamling Privata liv är skriven med gott humör, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.