Rolig uppgörelse med medierna

EN NY BOK. Jag är köpt. Dessutom en idiot. För att jag valde att bli journalist.
Det var inte bra för nu växer min Grotesk varje dag. Grotesken bor i varje journalist och det är den som gör att olycksplatsen är intressant - inte hemsk. Den är en sorts inre förvridning som gör precis allt och alla till möjliga, snärtiga rubriker. Helst till löpsedlar.
Groteskens våta dröm är troligen att skriva kvällspressens löp.
I Mediatan. En oroman gör Maria-Pia Boëthius upp med den värld
hon själv levt i och gör det genom Barcelona Brask, en
mediedrottning som ligger döende på Danderyds sjukhus. Hon vill tala med väninnan Pym "som om vi redan vore döda". Barcelona Brask har arbetat på tidningen Svensson och startat magasinet Ofelia. Hon har fattat spelet i medievärlden, spelat det och blivit våldsamt framgångsrik. Tills hon fick nog, flyttade till Cittagazza för att läsa filosoferna och göra upp med sitt liv som dominerts av Grotesken. Det är en våldsam uppgörelse och Boëthius verkar stenförbannad på sakernas tillstånd. Inte bara på medievärlden - lika mycket på hela världen. På männen, på makten, på att tsunamin inträffade och på att George W Bush är USA:s president.

Leviatan är både ett bibliskat havsmonster och Thomas Hobbes benämning av staten. Makten. Boëthius benämning av makten i dag är Mediatan. Och vi, alla, är ohjälpligt slavar under den. Vi väljer den och konsumerar den hela tiden. Radion står på, morgontidningen dunsar in, löpsedlarna förföljer oss. Boëthius skriver: "Vi 'bevakar' också medievärlden som därmed är världens minst granskade supermakt. Vi kallar det självsanering." Just det bränner till, för trots att "alla" vet att det förhåller sig på det viset tänker man sällan på konsekvensen av vetskapen. Mediernas makt är underställd marknaden. Medierna i sanningens och demokratins tjänst är en lögn.

Men boken är problematisk av två skäl: för mig som journalist att förhålla mig till faktum: om jag håller med Boëthius om att medierna går maktens (marknadens, patriarkatets, våldets) ärenden är jag köpt. Om jag inte håller med är jag en köpt idiot som låter mig användas av makten. Det andra skälet är hur intressant den här boken är för andra än medierna själva. Alla de som inte arbetar inom medievärlden (och de är faktist rätt många) och som konsumerar relativt lite av den samma - skulle de vara intreserade av en inommedial uppgörelse med Boëthius liv/medieliv?

Det är dock ohyggligt roligt att läsa. Och sprängfyllt med läshänvisningar. Peter Sloterdijk, Pierre Bourdieu, Witold
Gombrowicz återkommer ständigt.
En del av oromanen (för vad är det? En essä, en pamflett, ett
upprop - tja allt utom en roman) är intressantare. Männens
inbördes kamp om dominansen, av Boëthius döpt till mikoden.
Barcelona Brask menar att den segrat överfeminismen och att den syns i ärrade, äldre manliga journalister märkta av inbördes slagsmål. Mikoden finns inte bara inom medierna - den genomsyrar hela världen och feministen Boëthius har synat den. Där för Boëtius en egentligen intressantare diskussion än mediesparkandet.

Den granskande journalisten Janne Josefsson har sagt något i stil med att han är både advokat, åklagare, domare och i vissa fall döden. Vi känner alltså till vår makt. Och vi vet hur det förhåller sig. Hur vi kan vinkla, döma, välja. Vissa gör det mer än andra. Men vi gör det alla.
astrid.claeson@unt.se

Rolig uppgörelse med medierna

Demokratin finns inte och det är till stor del mediernas fel i Maria-Pia Boëthius bok Mediatan. En oroman, skriver Astrid Claeson.