Röda korset hjälpte SS-flyktingar

I slutet av andra världskriget vällde en våg av flyktingar från Östeuropa väster- och söderut. Huvuddelen var civilister och vanliga soldater. Men bland dessa människospillror fanns också nazistförbrytare. De flesta sökte sig söderut, mot Innsbruck och sedan vidare till Sydtyrolen, som sedan 1919 var en del av Italien under namnet Alto Adige. Här fanns en tyskspråkig majoritet med en stor andel nazistsympatisörer. Brottsliga flyktingar kunde lätt gå under jorden, pusta ut och skaffa sig nya id-handlingar och avvakta lämpligt tillfälle för den fortsatta resan till Rom eller Genua. Slutstation var i regel Sydamerika.
Om denna flykt, där flera aktörer samverkade, har historikern Gerald Steinacher skrivit en angelägen bok, Nazis auf der Flucht. Wie Kriegsverbrecher über Italien nach Übersee entkamen

Flyktingarna saknade ofta id-handlingar - eller gjorde sig av med dessa. Här kom Internationella Röda Korset (IRK) att - ofta ofrivilligt - spela rollen som 'lotsar'. Eftersom flyktingarna inte kunde eller ville legitimera sig, bad de kyrkliga myndigheter om hjälp att få papper som utvisade att de var statslösa. Vatikanens hjälpkommitté (Pontificia Commissione Assistenza Profughi) utfärdade på lösa grunder ett stort antal rekommendationsbrev. Dessa skrivelser från Vatikanen stödde sig IRK:s medarbetare på utan att ha undersökt deras tillförlitlighet. På detta sätt blev "belastade biografier" förvandlade till fläckfria identiteter. Sålunda blev SS-Sturmbannführer Erich Priepke, skyldig till arkebuseringen av 335 gisslan utanför Rom i mars 1944, till den statslöse "Otto Pape" från Lettland, Klaus Barbie, Gestapochef i Lyon, blev "Klaus Altmann" från Rumänien och läkaren Josef Mengele, Auschwitz-Birkenaus dödsängel, blev sydtyrolaren "Helmut Gregor" från Tramin.

Steinachers detaljerade studie rekonstruerar för första gången hela händelsekedjan: flyktvägar, flyktingslussar, medhjälpare och slutmålen.
En av dessa flyktvägar gick under namnet "Råttlinjen", en preparerad sträcka som underhölls av flera aktörer, till exempel CIA och den katolska lekmannaorganisationen Intermarium. Många i den katolska kyrkans ledning såg andra världskriget som ett "intermezzo" i den större striden: kampen mot den ateistiska kommunismen. Ett exempel på effektiviteten hos Intermarium är "slussningen" av en hel division ukrainska SS-soldater (11 000 man!), där några hade hört till personalen i förintelselägren. Denna division hamnade i det italienska fånglägret i Rimini och fick senare utvandra till Kanada, Australien med flera länder.

Till mitten av år 1951 utfärdade Röda Korset cirka 120 000 pass på synnerligen dubiöst sätt. IRK-presidenten Paul Ruegger var informerad om missbruket av Röda Korsets resedokument, men verksamheten fortsatte i flera år. Hans protyska hållning och det "antisemitiska bruset" - i synnerhet hos hans föregångare Carl Jacob Burckhardt - spelade en avgörande roll därvidlag.
En tung aktör i denna illegala flyktingsmuggling var Vatikanen. På vägen från Brennerpasset till Rom - via olika kloster - fanns en grupp präster, besjälade av kyrklig antisemitism och skräck för ett kommunistiskt Italien. De betraktade SS-medlemmarna som goda antikommunister, och var de inte katoliker, så tog man till "omdop", trots att detta saknar stöd i kanonisk rätt.

I denna människosmuggling fanns också dråpliga episoder. Jämte tyska emigranter som hade Sydamerika som mål, fanns också judar som - likaledes illegalt - var på väg till det brittiska mandatet Palestina. Ibland korsades deras väg över Alperna. Simon Wiesenthal berättar om ett litet värdshus i närheten av Merano, där nazistgrupper och judiska flyktingar vistades samtidigt (!) utan att veta om varandra. Judarna var gömda på andra våningen, nazisterna bodde på bottenvåningen och var tillsagda att inte visa sig utomhus.
En nyckelfigur i det katolska nätverket var den österrikiske biskopen Alois Hudal. Att han var övertygad nazist framgår av att han drömde om en "kristen nationalsocialism". Hudal tog emot Franz Stangl, kommendanten i förintelselägret Treblinka, ordnade bostad, pengar, Röda Kors-pass, visum till Syrien och båtbiljett.

Vid sidan av Vatikanen hjälpte även CIA vissa SS-medlemmar att lämna Europa, det var i början av kalla kriget. Somliga krigsförbrytare blev "recycled", det vill säga de kom till återanvändning, om de besatt kunskaper om Sovjetunionen som västmakterna kunde ha nytta av. En som inte behövde gå arbetslös särskilt länge var Reinhard Gehlen, Hitlers spionchef. 1946 tillkom "Organisation Gehlen" som arbetade för amerikanerna, 1956 blev han chef för västtyska underrättelsetjänsten.
Ett populärt mål för nazister var Argentina. Där behövdes tyska vetenskapsmän och tekniker. President Juan Perón ville modernisera landet och rusta upp militären. Enligt forskaren Holger Meding invandrade 300-800 högre NS-funktionärer till Argentina, däribland 50 tungt belastade krigsförbrytare och massmördare. Härtill kommer flera tusen kollaboratörer, fascister och SS-män.
Det är Gerald Steinachers stora förtjänst att detta mörka kapitel i efterkrigstidens historia har fått en transnationell och genomgripande belysning.

Röda korset hjälpte SS-flyktingar

Gerald Steinachers bok om nazistförbrytares flyktvägar till Sydamerika efter andra världskriget, och vilka som direkt eller indirekt hjälpte dem, kastar en brun skugga över Röda korset, Vatikanen och CIA, konstaterar Folke Freund.