Rockjargong och bloggspråk

I Resa genom ensamheten - Svart blogg och det ljuva livet berättar Plura, gruppen Eldkvarns ledarfigur, om sig själv och hur gruppen blev till. Det handlar bland annat om uppväxten i Norrköping och om hur det gick till när kompisarna först blev ett band. Efter en mängd bandnamn blev det Piska mig hårt. Gänget flyttade till Stockholm i början på sjuttiotalet och började etablera sig på den svenska musikscenen som gruppen Eldkvarn. De blev ett populärt band bland svenska ungdomar.
Boken handlar om flickvännerna, spriten, drogerna, otroheten, arbetsmetoden och om LP-skivorna. Att spela i rockband är ungefär som att göra lumpen, har någon sagt - det är antagligen festandet och jargongen på luckan, man då tänker på. Vid någon tidpunkt svär en ung Plura att aldrig leva ett inrutat liv. Den vanliga rockmusikerdrömmen. Att det till en början innebar att bo i ett kollektiv med hundskit och kattpiss i hallen, i den villa han och musikerkompisarna hyrde i Edsviken i Sollentuna, var kanske inte riktigt vad han tänkt sig. Inte heller att det skulle leda till ett djupt kokainmissbruk.

Det är mycken kreativitet som har gått ut där drogerna gått in. Plura ger ingen kronologisk överblick och talar inte heller tydligt om förlorade år eller vad de kostat honom i kreativitet. Han drar fram några av konsekvenserna men i stort sett berättar han om tiderna med pojkaktig stolthet. Ibland kommer han på att han ska vara vuxen och reserverar sig. Men det skulle genomgående ha behövts lite mer distans: en Plura som kunde se röjaråren lite klarare. Nu är det som om landsortsgrabben - som han själv kallar sig - inte fattar att han inte längre är grabb.

Jag blir helt enkelt lite trött av att läsa Resa genom ensamheten. Och jag blir besviken. Boken börjar med ett mycket väl avvägt förord av författaren själv. Texten som sedan följer har ett slängigt språk med en svängig bloggjargong. Och när det kommer uppräkningar om vad som fanns på hans mammas julbord blir det för mycket. Över huvud taget handlar det väldigt mycket om mat och sprit - och det trots att han tjatar om GI-metoden med jämna mellanrum.
En annan brist är att det blir plottrigt, ett blogginlägg är inte längre än ett par sidor och boken är på omkring 400 sidor, även om nästan en fjärdedel är bilder. Det blir många kapitel. Visst, det finns en tråd, och ibland får man syn på den.
Plura nämner en del saker som han inte avslutar. Det verkar som de blivit utelämnade av någon slags lojalitet eller integritet. Men integriteten kunde ha lagts på andra ställen i så fall. Ibland är det plumpt, på gränsen till pinsamt. Men så kommer artistens son med en kommenterar: "Hur går det med bloggen farsan, är du nå't kåt i dag?" Plura svarar med att bli lite förlägen. Jag tänker att det är en signal till att det mest privata ska försvinna ur texten. Men nej, så blir det inte.

Ibland finns det dock ett slags ärlighet som förgyller. Plura är noggrann med att poängtera att boken är hans subjektiva bild av verkligheten. Han låter också en gammal flickvän komma till tals. K, som han kallar henne, läser hans blogg och reagerar starkt. De träffas och hon får berätta sin version om den yngre Plura, kokainisten som bara brydde sig om att få tag på sin drog. Det är också då Resa genom ensamheten känns som mest angelägen.
Det är av intresse att Eldkvarns 30-åriga historia berättas. Gruppen tillhör det svenska musikaliska etablissemanget och man har överlevt nästan allt - dessutom har den senaste skivan fått mycket bra recensioner. Men jag undrar, till exempel, fortfarande, hur det kommer sig att bandet lyckats hålla ihop så länge, när det funnits så många motgångar. Världen hade helt enkelt klarat sig utan den här boken, i dess nuvarande form. Det är en bloggtext som inte hade behövt materialisera sig till bok. Den kunde gott ha stannat kvar i cyberrymden som en övning till en framtida lite mer slipad Eldkvarnhistoria.

Rockjargong och bloggspråk

Plumpt, ibland pinsamt, men visst finns det poänger, tycker Magnus Dahlerus om Plura Jonssons nya bok.