Att påstå att tv-serien är den nya romanen skulle för en sådär tio år sedan framstå som en lätt provokativ överdrift. I dag, när tv-dramatiken utvecklat ett alltmer raffinerat berättande, framstår samma påstående som en självklar truism. Men än så länge har utbytet mellan tv-dramatiken och litteraturen varit relativt ensidig. Det är i första hand tv-dramatiken som låtit sig inspireras av den klassiska romanens berättande. Romanförfattarna har inte i samma utsträckning tagit lärdom av teveseriens sätt att föra en historia framåt.
Men kanske är det där på väg att förändras. För i Gabriella Håkanssons fläskiga och åttahundrasidiga äventyrsepos Aldermanns arvinge är det alldeles uppenbart att författaren låtit sig inspireras av tv-seriens effektiva och drivna dramaturgi. Här är det alltså inte tal om någon förfinad konstprosa, som Håkansson ägnat sig åt i tidigare böcker. Detta är underhållning, ingenting annat.
Romanen är första delen (eller avsnittet, för att fortsätta tv-kopplingen) av två i berättelsen om den unge William Aldermanns utvecklingshistoria under det tidiga 1800-talet. William är enda sonen till den excentriska och tokförmögna Gideon, som dör när William ännu är ett spädbarn. William blir satt att förvalta faderns såväl intellektuella som materiella arv. Det senare består främst av det majestätiska palatset, Templet kallat, på Harley Street i London. En fantastisk skapelse som Håkansson lyckas göra fullständigt levande för läsaren och som stolt kan ställa sig bredvid klassiska litterära byggnader som Evelyn Waughs Brideshead eller Selma Lagerlöfs Ekeby.
Aldermanns palats liknar dock mest av allt ett fashionabelt museum, fullproppat med ovärderliga antika artefakter. Fadern var nämligen ledare för det hemliga sällskapet Dilettanti. En mystisk orden som vurmar för antikens ideal, kämpar för att frigöra människans lustar och avskyr allt vad kristendom heter.
Själva dyrkar de guden Priapus, som enkelt uttryckt är en penis, och som tillbes genom ett slags ritualiserad onani. Williams öde visar sig snart vara djupt förbundet med detta underliga sällskap vars förgreningar visar sig slingra sig högt upp i samhällskikten, kanske rentav till tidens världspolitiska huvudperson, tillika Williams stora idol – Napoleon Bonaparte.
Håkansson har av det historiska stoffet (Dilettanti och många av bokens karaktärer har funnits på riktigt) skapat en fantasifull fresk. ”En roman som inte liknar något annat”, skriver förlaget i baksidestexten. Det är dock inte riktigt sant. Sanningen är att Håkanssons roman liknar en massa annat, alltifrån klassisk utvecklingsroman à la Henry Fieldings Tom Jones till konspiratorisk spänningsroman à la Da Vinci-koden. Håkansson rör sig här, förmodligen helt medvetet, med en rad igenkännbara klichéer.
Allt detta med hemliga sällskap, esoteriska läror, kodade budskap, dolda lönnrum och historiska konspirationer känns rätt uttjatat och dammigt. Originalitet har knappast varit ett ledord för Håkansson. Nej, romanens kvalitet, och vad som trots allt gör den till ett djupt imponerande stycke litteratur, är att alltsammans är så vansinnigt effektivt och levande berättat. Det finns en språklig precision och ett berättarflöde som gör att boken är mycket svår att lägga ifrån sig. Visst är romanen med sina dryga 800 sidor aningen för lång och visst tappar den en del i intensitet mot slutet, men överlag talar vi här om driven och medryckande underhållning av högsta kvalitet.
Nästan som på tv, faktiskt.