Rikt varierat om Uppsalas kvinnor

När Föreningen för Kvinnors Historia i Uppsala inbjöd sina medlemmar och andra intresserade att skriva kortare essäer om Uppsalakvinnor de beundrade, älskade eller hade minnen av, tycks det glädjande nog inte ha varit några som helst problem att få in bidrag. Resultatet redovisas nu i en mycket fin och ytterst välkommen bok, där inte mindre än femtiotvå (52) kvinnor får sina porträtt tecknade av arton kvinnor och en (1!) man. De porträtterade kvinnorna är utvalda utifrån författarnas personliga preferenser. Det innebär - naturligtvis - att endast ett fåtal av alla bemärkta kvinnor ryms i boken, vilket i sin tur innebär att det behövs fler böcker om Uppsalakvinnor!

Det är en behagligt opretentiös bok. Redaktören har tydligen inte sökt likrikta skrivandet utan låter varje författare skriva på sitt särskilda sätt. Det gör läsningen varierad och lockande, eftersom inget bidrag är det andra likt. Redaktören har också uppenbarligen låtit definitionen av "Uppsalakvinna" vara öppen; här finns nämligen både infödda Upplands- eller Uppsalakvinnor, långvariga Uppsalabor och sådana som mer passerat, men ändock lämnat spår efter sig. Till den sistnämnda kategorin hör t ex diktaren Karin Boye och grundaren av hantverksskolan för blinda, Anna Wikström.
Boken lämnar utrymme för en rad välkända kvinnor som kvinnoforskaren Karin Westman Berg, konstnären Carin Ax och politikerna Olga Hedén och Blenda Ljungberg, men också för mindre välkända som mejerskorna Agda Hedbom och Linnéa Andersson eller skolstäderskan Hanna Jerresand. Det är mycket positivt att också de kvinnor som vanligen inte lämnar avtryck i historien på detta sätt lyfts fram. Jag hoppas att den kategorin kvinnor skall bli ännu mer framträdande i kommande böcker om Uppsalakvinnor.

I sitt porträtt av arkeologiprofessorn Greta Arwidsson understryker Maj Reinhammar inte bara hennes vetenskapliga insatser utan också hennes betydelse som pionjär på andra områden. Hon var den första kvinna som invaldes i Vitterhetsakademien och hon var den första kvinnliga klubbmästarinnan på Upplands nation. 1977 bildades en vänförening till Greta Arwidsson. Under femton år var Greta själv inspektor där. I dag har Reinhammar den positionen.
Kerstin E: Wallin tecknar ett porträtt av Elsa Eschelsson (1861-1911), landets första kvinnliga rättshistoriker och den första kvinna som föreläst från en akademisk kateder i Sverige. Eschelsson verkade i en tid då det akademiska livet helt dominerades av män, som handgripligen hindrade henne från att göra den karriär hon var kapabel till. I hennes fall ledde det till att hon dog en förtidig död, sannolikt som en följd av självmord. Men det kompakta manliga motståndet till trots har Eschelsson gått till historien som en kompetent och stark kvinna.

Tone Tingsgård bidrar med ett porträtt av en kvinna jag själv haft viss kontakt med, nämligen författaren Ebba Sörbom. Hon var överlevare från Förintelsen (Auschwitz), något som präglade hela hennes liv och författarskap. Genom att berätta om sina förfärliga upplevelser för skolbarn, via dikter och prosa och vid personliga möten försökte hon både bearbeta sin egen rädsla och få människor att ta ställning i frågor om skuld och ansvar. Hon var en i sanning modig kvinna.
Mest gripande i boken finner jag Gunilla Lindbergs skildring av konstnären Mathilde Wigert-Österlund. Hon hade varit med om de tragiska händelserna 1885, då flera personer trampades till döds i samband med att sångerskan Christina Nilsson framträdde på Grand Hotels balkong i Stockholm. Detta hade märkt konstnären och bidrog kanske också till att hon senare i livet fick diagnosen schizofreni. Som barn brukade Lindberg se henne med staffliet vid Domkyrkan och en dag tog konstnären med henne in i kyrkan och visade en bonad hon gjort. Detta gjorde ett outplånligt intryck på författaren

I ett annat bidrag berättar Lindberg om ärkebiskopinnan Anna Söderblom, som hon bodde granne med som barn. Vid ett tillfälle kom konstnären Carl Milles på besök för att förära biskopinnan ett fång gula rosor. Dock orkade han inte upp för alla trappor, varför Lindberg fick överlämna buketten till fru Söderblom. "Med rosorna i famnen vinkade sedan Anna Söderblom ned till sin gamle vän, som bugande stod på Domkyrkoplan", skriver Lindberg. Det skulle de bli de två vännernas sista möte.
Bland övriga bidrag märks förskoleseminariets föreståndarinna Eva Netzelius, grundaren av Samfundet de Nio, Lotten von Kræmer, UNT-journalisten Bria Ekwall, diakonissan Ebba Boström som grundade Samariterhemmet och rösträttskämpen Lydia Wahlström mfl. Alla är lika läsvärde och lärorika.

Det enda negativa med Uppsalakvinnor är valet av skådespelerskan Viveca Lindfors som omslagsbild. Jag förstår att Lindfors kan locka blickarna till sig och att förlaget kanske ser det som en försäljningsstrategi, men jag tycker att Lindfors väger ganska lätt i jämförelse med de övriga kvinnorna i boken. Hon är inte en värdig representant för de stridbara och starka kvinnor som skildras. Jag hade hellre sett rösträttskämpen Ann Margret Holmgren eller egnahemsbyggaren Hildur Ottelin på omslaget.

Rikt varierat om Uppsalas kvinnor

52 beundrade och uppskattade kvinnor, alla med hemort Uppsala, porträtteras i den nyutgivna boken Uppsalakvinnor, skriver Agneta Lilja.