Resor med Cecilia och Diana

Det skall till en Cecilia Hagen för att skriva om prinsessan Diana, så att en historia om vilken man trodde inte särskilt mycket fanns att tillägga kan framstå som både intressant, lockande och riktigt spännande. För några år sedan handlade det om systrarna Mitford genom vilkas livsberättelser en stor del av Europas utveckling under första delen av 1900-talet berördes.Nu gäller det en företrädare för engelsk överklass vars öden och äventyr då och då fortfarande upphöjs till förstasidesstoff. Och inte bara det. I ett sommarprogram för några år sedan berättade Cecilia Hagen rättframt och öppenhjärtigt om sin egen mamma och deras inbördes, lindrigt sagt, komplicerade relation. Det väckte uppmärksamhet och gensvar av ett ovanligt slag. Nog för att sommarpratare kan vara personliga. Men då brukar det för det mesta handla enbart om dem själva.Även detta stoff har kommit till användning den här gången. Och medan Diana Spencer får sin livshistoria återgiven med uppväxt­villkor, skolgång i internat och som kronan på verket ett kortvarigt äktenskap med den brittiske tronföljaren och tiden som singel därefter, har Cecilia Hagen inte kunnat undgå att göra en del reflexioner utifrån sina egna erfarenheter. Därför har hennes bok blivit en vittnesskildring med många bottnar från en tidsepok där hon själv varit delaktig. Inte bara som framstående journalist och uppburen reporter på en av våra kvällstidningar, utan också i hög grad som en del av en samhällsomvandling där avståndet mellan slott och koja krympt rejält. Åtminstone i den bemärkelsen att vad som förr i världen, i varje fall på sina håll, framstod som oåtkomlig kunglighet och mytisk överklass inte längre finns. Den som framhärdar i en uppfattning om bättre slags folk rekommenderas att läsa Cecilia Hagens bok. Men det är ändå knappast för dess avslöjanden om allt hyckleri och all dubbelmoral den har sitt stora läsvärde. Snarare för att dess författare har så mycket genomtänkt att förmedla om livets olika milstolpar och om mänskliga relationer i alla led.Och detta samtidigt som boken givetvis skildrar det den utger sig för att berätta, historien om en av det brittiska kungahusets mest omskrivna företrädare. Instinktmässigt hör jag till dem som närmar sig sådant material med ljummen uppmärksamhet. Livet är tillräckligt spännande och omväxlande utan att man behöver ta till verklighetsflykter av det slaget. Likaså hör monarkin som statsskick onekligen hemma i en svunnen tid.Men Cecilia Hagens bok rymmer samtidigt så mycket annat som man också kan ta fasta på under läsningens gång. Dit hör till exempel författarens många självbiografiska utvikningar och jämförelser med sina egna upplevelser av såväl föräldrarnas äktenskap som erfarenheterna av att vara ett diplomatbarn i en familj där de vuxna i första hand representerade sitt land. Det var på den tiden den svenska skolan ansågs vara bäst i världen. Följdriktigt sattes både Cecilia och hennes bror Robert i internat i Sigtuna.Det är med ovanlig sakkunskap Cecilia Hagen kan uppehålla sig vid de internatskolevistelser som kom bägge kontrahenterna i det blivande kronprinsparet till del. Liksom vid deras respektive hemförhållanden dessförinnan. Och kan följa dessa villkor ett par generationer tillbaka i tiden. Det genomgående mönstret är emotionella torftigheter och även i övrigt tuffa villkor. Begreppet "maskrosbarn" kommer till användning i försöken att reda ut hur dessa tidiga upplevelser kommit att påverka de händelser långt senare som massmedier så förtjust excellerat i.Över huvud taget får kretsarna kring det brittiska hovet stor uppmärksamhet med alla turer genom vigslar, skilsmässor och släktskaper där även vår förre kung Gustaf VI Adolf spelar en viss roll. Det känslomässiga engagemanget blir, som man kan vänta sig, dock ett helt annat när Cecilia Hagen berättar om sin egen olyckliga mamma och det kontrollbehov denna utvecklade, när de så småningom kom att bebo samma hus. Men mest av allt är mamman en gåta, som hon aldrig riktigt kommer underfund med. Då är pappa diplomaten lättare att förstå sig på, en riktig krutgubbe visar han sig vara, även om det i sammanhanget kanske funnes mera att säga.Till dem som ägnas uppmärksamhet hör även mormodern, en gestalt som författaren i mycket kunde knyta an till i sin egen mammas ställe. Vad som bestås är rena äreminnet. Likaså farmodern, Ellen Hagen, folkpartist, kvinnosakskvinna, en gång framgångsrik redaktör för Tidevarvet och rösträttskämpe, får ett mycket hedrande porträtt. Kanske blir det dags att skriva hennes biografi framöver?Under tiden löper historien om Diana vidare, med inte alla gånger smickrande närbilder av dennas föräldrar, förlovningen med Charles och giftermålet. Camilla Parker Bowles finns hela tiden i bakgrunden liksom andra nära vänner, släktingar och medaktörer och deras emellanåt onekligen krångliga förbindelser och relationer till huvudrollsinnehavarna. Det är så hon går till väga, Cecilia Hagen, när hon dissekerar bröllopsnatten, skildrar bröllopsresan ombord på lustyachten Britannia eller återger detaljer från ett stormigt äktenskap och tiden efter skilsmässan till och med bilolyckan i tunneln i Paris.Men Cecilia Hagen skulle inte vara den hon är, om hon inte samtidigt uppehöll sig vid sådant som meningen med att vara ung, sitt eget studentliv och giftermål vid 30, de egna barnen och sorgen över att ha blivit övergiven i äktenskapet. Ibland råder rena identifikationen — också i bildmaterialet — mellan författaren och hennes protagonist, ofta med en omisskännlig självironi. Någon gång kan man komma på bokens upphovsman med att för egen del vara desillusionerad som den värsta rollfigur i Strindbergseller rent av Lars Noréns dramatik.Dessemellan bestås läsaren med reglerna för hästpolo eller ingående miljöskildringar från alla de kungliga slotten från Broadlands i söder till Balmoral i Skottland i norr. Kartor, adresser och litteraturförteckning ger råd och anvisningar för den som önskar färdas i författarens fotspår. Några välvalda Shakespearecitat förhöjer dessutom den dramatiska pulsen.Det som gör den här boken så charmfull och angenäm att läsa är dock i första hand Cecilia Hagens sätt att knåda stoffet och förmedla det hela tiden som i förtroende. Som läsare känner man sig lite utvald. Då lyssnar man gärna.