Resehandbok om bestående livsvärden

Att åka moped genom Louvren är både olämpligt och förbjudet. Uppsalaförfattaren och teologiprofessorn Owe Wikström tänjer på ramarna för vad som passar sig, när han vill få oss att lyssna till ett viktigt budskap.Den kom för tre år sedan, hans uppmärksammade bok Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren. Och vilken uppmärksamhet den fick! Den sålde som den värsta deckare. Och många språkområden ställde sig på kö för att få boken översatt.Så kan det gå, när rätt bok utkommer vid rätt tidpunkt. Långsamhetens lov tar pulsen på vår samtid och dess allt snabbare nuflöde. Vad Owe Wikström har att erbjuda är gamla visdomar och kloka råd för att ge oss en smula styrsel i den dagliga livskampen.Förtroliga samtalUtgångspunkten är den slitstarka sokratiska maningen Känn dig själv. Det som förespråkas är en "långsamhetens kultur". Dess innersta kärna handlar om kvalitet. Det är livskvalitet författare efterlyser. Såväl i översikten över hur det ökande livstempot förkväver genuina, mänskliga behov. Som i förslagen till alternativa livshållningar.Owe Wikström slår ett slag för släntrandet. I detta ryms en hel del. Från eftertänksamma stunder på ett kafé, förtroliga samtal, lyssnande till t ex Modern Jazz Quartet eller vistelser i naturen med alla sinnen vakna.Den i höst utgivna Ikonen i fickan fortsätter på den inslagna vägen. Vad Owe Wikström här skapat är en grammatik och en reseteori och vad man kunde kalla den optimala resehandboken. Den uppehåller sig både vid yttre och inre resor. Charterturisten lika mycket som kulturresenären har här åtskilligt att hämta. Men allra mest kanske den som vill ha en smula vägledning för det inre färdandet. Det som utlöses av de stora livsfrågorna.Handfasta råd på vägenUtgångspunkten är livets korthet och de känslor av vemod som infinner sig när vi närmar oss vår existentiella belägenhet. Vilsenhet och oro är ofrånkomliga följeslagare för den som får kontakt med de inre nivåerna i människolivet. Men Owe Wikström ger handfasta råd på vägen och hänvisar till föregångare som Seneca och Marcus Aurelius, eller från vår egen tid Marcel Proust, Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf.Rom, Venedig och Paris är replipunkterna när Owe Wikström lär oss skilja mellan självupptagenhet och ödmjukhet. Med dagboksnära och förtroliga tonfall förmedlas grundtanken att kultur är en källa till liv. Böckerna, bildkonsten och musiken intar här en framskjuten plats, en ståndpunkt som författaren bygger under med kloka och tänkvärda resonemang.Alla som vill stanna upp en stund och tänka efter, och hur många gör inte det, har nytta av Owe Wikströms handbok i livskonst. Även den som inte vill följa med i resonemangen hela vägen blir knappast lottlös i denna grundliga genomgångav värden som varar.