Resandet som livshållning

Poeten Pamela Jaskoviak romandebuterade 1999 med Agadir, my love. När hon nu ger ut sin andra roman, Gult ljus, berättar hon återigen om en kvinna som ger sig ut på en resa, driven av en önskan att komma bort från något snarare än av en längtan efter att uppleva något nytt.FragmentarisktI spridda fragment och minnesanteckningar beskriver bokens berättarjag en förvirrad resa hon gjorde i ungdomen. Tillsammans med en manlig kamrat luffar hon runt i Thailand i två månader och hamnar slutligen på en ö "så långt ut i havet att den kändes drömd". Dit kommer också andra västerländska ungdomar, och på kvällarna samlas de på stranden och spelar gitarr, dricker och flirtar.Det är en tillvaro präglad av tillfälliga möten och ytliga bekantskaper, oansvarigt sex, droger, sjukdomar och en ständig brist på pengar. Men det är också en plats där varaktiga vänskapsförbindelser skapas och liv ändrar riktning. Kvinnan i berättelsen är inte densamma då hon reser därifrån. Själv säger hon att hon fann sitt öde på den thailändska ön. Det är inte heller nostalgi som får henne att berätta sin historia, utan plikt. Hon kallar sin reseberättelse för en rapport, och den egentliga mottagaren är hennes son Kim; hon är skyldig att berätta för honom vem hans mamma en gång var.Om slumpenGult ljus är en berättelse om de överraskande vändningar som ett liv kan ta, om hur ett slumpartat möte eller beslut kan få oöverskådliga konsekvenser, och om hur en namnlös längtan kan föra en människa fel, men ändå rätt. Liksom i Agadir, my love är det kärleken som står i centrum. I Gult ljus slingrar sig berättelsen, liksom kvinnans väg mot självinsikt, kring de män som hon möter på resan, och precis som i debutromanen skildrar Pamela Jaskoviak väl den slags kärlek i rörelse som gör det möjligt att älska någon till vanvett, men inte komma på tanken att fråga om ett efternamn. Några vanliga semesterflirtar är det dock knappast frågan om, även om förhållandena kan tyckas nog så ytliga. Det må vara kärlekar som doftar av tequila, grappa och sololja, men de får kvinnornas liv att byta riktning — även om det först är i den avslutande epilogen som allt får sin förklaring och mening.En enkel historiaMedan Agadir, my love hade flera bottnar är Gult ljus en tämligen enkel historia som motståndslöst infogar sig i den genre av berättelser om unga europeiska och amerikanska medelklassungdomar som reser ut i världen, inte för att upptäcka nya länder och kulturer, utan för att umgås med andra västerlänningar — den typ av reseskildringar där miljön bara är en kuliss. Det är böcker som må utspela sig i Thailand, Indien eller Kina, men det som egentligen skildras är den säregna backpackerkulturen och de västerländska ungdomarnas syn på Asien som en tummelplats för privata behov och fantasier.Det är uppenbarligen något i resandet som livshållning som fascinerar Pamela Jaskoviak, och hon har utan tvekan en hel del intressant att säga om det. Hennes böcker får en också att se att allt resande, även den banalaste chartersemester, oundvikligen inbegriper ett element av flykt. I Gult ljus ger hon också en effektiv beskrivning av hur de högt uppskruvade förväntningarna om vad en resa skall vara kan kollidera med verkligheten. I själva verket kan en resa vara enformig, tom, ensam och besvärlig, och i stället för att överväldigas av intryck kan man känna sig helt nollställd.I en röd anteckningsbok skriver den unga kvinnan om hur fri hon känner sig, men man tror henne inte för ett ögonblick. Känslan av meningslöshet på den thailändska ön är också fint gestaltad. Ungdomarna säger att de letar efter något som är på riktigt, att de är trötta på att leka — ändå är det just vad de gör. De söker efter någon med levande blick men är själva märkligt döda.Lite pretensiöstGult ljus är en fin liten bok. Tonen är ibland något pretentiös, men eftersom perspektivet är en tjugoårings är det något man mycket väl kan ha överseende med. Framför allt har Pamela Jaskoviak ett språk som vibrerar av energi och precisa formuleringar, och hon är aldrig övertydlig. Just hennes förmåga att ladda sina berättelser med starka undertoner är vad som gör dem läsvärda. "Jag är lycklig, lycklig, lycklig", skriver kvinnan i den röda boken, och aldrig har sorgen hon bär på varit så påtaglig. Det finns mycket mellan raderna i Jaskoviaks böcker.