Resa med himlastormande möjligheter

Man blir imponerad och, ska medges, lite avundsjuk på författaren och filmregissören Marianne Ahrne som har skrivit dokumentären Jag har hört kamelerna sjunga. Ideligen vågar hon bryta sig ut och leva obekvämt fast hon med närmare ett halvsekel har passerat tågluffaråldern. För första gången känner hon sig irriterande orolig inför kamelritten genom Saharaöknen som hon har bestämt sig för att göra. Hon skriver sitt testamente innan hon åker. Som om det skulle göra det mindre andlöst. Kan vara att hon gör de äventyrliga resorna för att sedan kunna skriva om dem, ett smart trick för att få stoltsera en smula. Hon erkänner villigt: "Lite senare försöker jag närma mig Anne och frågar vad som driver henne. Vad får henne att ge sig ut på en så lång och farofylld vandring? 'Jag gör det för min egen skull', svarar hon kort. 'Jag skriver inte. Jag vill inte skryta.'"Fem års resandeJag har hört kamelerna sjunga är en samling berättelser med vackra bilder som har sammanställts efter fem års Afrikaresande. Naturvyer och människoporträtt blandas med litteraturrecensioner och personliga, rent privata reflexioner. Till skillnad från störtföräls­kelsen i Indien har Ahrne till en början svårt för att uppskatta Afrika fullt ut. Den första delen av boken går över Namibia, Mauretanien, Madagaskar, Kenya och Mali. Fattigdomen är fruktansvärd. Hon kan inte lita på någon, trots att människorna är generösa med mat och husrum vill de hela tiden göra sig en hacka på henne. Kvinnorna beklagar sig, männen bedrar och stjäl, barnen tigger. Ojämlikheten provocerar. Dessutom upprörs hon över hur människorna behandlar djuren. I blint raseri pucklar hon på en man som har slagit sin åsna. Hon fördömer det ovärdiga sätt på vilket en get traditionsenligt slaktas inför ett bröllop. Kontakten med och kärleken till djur har hört till det viktigaste i Marianne Ahrnes liv. Samtidigt är hon medveten om att hon då och då uppför sig naivt: "I ljuskäglan från en ficklampa fångar vi storögda aye-ayes och underbara, utrotningshotade muslemurer. Alla lemurer är fridlysta på Madagaskar, men utanför reservaten respekteras fridlysningen inte. Malgasherna är hungriga och lemurerna förtroendefulla. Det räcker med att vissla lite på dem, så sätter de sig stilla och tittar och blir ett lätt rov för slangbellor och pilar. På en annan plats, senare, ber jag en man på väg ut ur skogen med slangbella att inte skjuta lemurer. Han tittar på mig en stund, så frågar han: 'Äter du kyckling?' 'Ja, det gör jag.' 'Vi har ingen kyckling.'"Svärmisk ökenskildringDet är också djuren och naturen, inte människorna, som till slut får henne att bejaka Afrika. Möjligtvis också de tystlåtna tuaregerna, ett berberfolk, som tar henne med på sin kamelfärd genom Sahara. Reseskildringen ändrar nu helt karaktär. Efter att ha uttryckt sig med ganska mycket misstro och tvivel över Afrika kapitulerar författaren fullständigt, uppflugen på kamelen Mohammed genom det märkligt föränderliga sandlandskapet. Det är också här som den något ljumma framställningen spritter till. Ahrne skriver hänfört, nästan svärmiskt, om det makliga men oupphörliga ökentåget. Tuaregerna behandlar kamelerna väl, de är skickliga och lämnar henne ifred, ingen tar någon extra hänsyn till nybörjaren. Det är så hon vill ha det.Marianne Ahrne flätar i sin reseskildring in också annan litteratur. Det ger ytterligare perspektiv. Hon tar bland annat upp Corinne Hofmanns Den vita massajen, om schweiziskan som lämnade allt för en samburu. Den vita massajen är svag litterärt, dessutom är Hofmann barnslig till bristningsgränsen — hon vill förändra sin man och situationen till något mer västerländskt trots att det är hon som har kommit som gäst. Däremot kan jag med Ahrnes blick få en spännande ögonvittnesskildring av Afrika. Det Den vita massajen saknar litterärt har Jag har hört kamelerna sjunga, men den tidigare kan läsas som en mer fängslande historia, kanske för att Hofmann så avväpnande struntar i allt vad politisk korrekthet heter.SjälvutlämnandeAhrne delar modigt med sig av sitt liv. Hon föredrar djur framför människor. Med djur har hon tålamod, tillsammans med människor som pratar strunt blir hon tokig direkt. Hon talar om den gifte älskare hon har haft i över trettio år. Man kan gissa att hon undviker fastare relationer genom att hela tiden vara på väg, söka adrenalinkickar och hålla sig med män som inte vill binda sig. Hellre ta sig ur ett förhållande med ens än hålla kvar och riskera att kärleken stagnerar, tycks budskapet lyda.Vad som övertygar i Marianne Ahrnes självutlämnande bok — hon tillstår att hon två gånger har försökt ta livet av sig för kärleks skull — är insikten att man förbränns om man oavbrutet smäller av fyrverkerier. Hon är noga med att framhålla att målet med hennes resor inte är att söka sensationer. Det är med resandet som med skapande och kärlek. Det är för möjligheten att något himlastormande ska inträffa som hon reser, som hon tänjer gränser. Likväl tror hon på kärleken till en annan människa och köper sig ett torp i den svenska urskogen där hon vill rota sig. Med sin hund.